Gott nytt år, UKK

2014-12-29

I morgon publicerar UNT, Uppsala Nya Tidning, min debattartikel rörande den pågående rekryteringen av en ny chef för för UKK, Uppsala Konsert & Kongress. Du, som är intresserad, kan läsa den redan idag, här nedan. Samtidigt vill jag passa på att önska Dig, kära läsare, ett gott slut på 2014 och ett riktigt gott 2015!

Mats

Vi är nog många, som med spänd förväntan ser fram emot att få veta vem som blir ny vd för Uppsala Konsert & Kongress (UKK). Den förre vd:n avgick som bekant i förtid och ersattes då av en tillförordnad sådan, rekryterad från restaurangverksamheten i huset. Jag var inte ensam om att vara kritisk mot symboliken i denna lösning. I en insändare (UNT 2014-02-24) gjorde jag tankeexperimentet att vd:n för Stockholms konserthus skulle petas bort och ersättas av chefen för restaurangen i gatuplanet. Ett sådant scenario ter sig alltjämt otänkbart, t.o.m. i fantasin. Men i Uppsala blev det alltså verklighet.

Nu florerar allehanda rykten kring den pågående rekryteringsprocessen i Uppsala. Kanske är ryktesspridning en naturlig följd av den sekretess, som åtminstone delvis måste omgärda processer av detta slag. Ett rykte förtäljer att det bland UKK:s styrelseledamöter finns de, som vill ge den tillförordnade vd:n ett permanent förordnande och senare tillsätta en nyinrättad tjänst med ansvar endast för den konstnärliga verksamheten i huset. Ett annat talar om att erfarenhet av ”politiskt styrd verksamhet” skall anses mer meriterande än erfarenhet av konstnärlig verksamhet. Ett tredje om att verksamheten nu skall utgå ifrån ”ett fortsatt starkt fokus på optimering, säljinsatser och affärsutveckling”. (Förklara för mig, den som kan, varför ”affärsutveckling” skulle prioriteras före ”musikutveckling” i ett konserthus!)

I stället för att nöja mig med att spekulera om den eventuella sanningshalten i ryktena, skrev jag ett brev till UKK:s vice ordförande Lena Hartwig, i vilket jag – efter att ha berömt henne för hennes insatser för att drömmen om ett konserthus i Uppsala skulle förverkligas – ställde några konkreta frågor, bl.a. om hur uppdraget till rekryteringsföretaget var formulerat och vem eller vilka som hade formulerat det. Hon, om någon, borde ju veta. Brevet, avsänt den 12 december via kommunens hemsida, är ännu obesvarat.

Bertil Norbelie från Musikens hus vänner har i en utmärkt debattartikel (UNT 2014-11-28) redan betonat betydelsen av att den som är chef för UKK även har ”en betydande erfarenhet av kulturområdets speciella förutsättningar”. Jag kan bara instämma. Enligt en tillförlitlig källa vågar styrelsen inte riktigt hoppas på att den skall lyckas rekrytera en person med såväl konstnärliga som administrativa meriter, då sådana är relativt sällsynta. Jag tror tvärtom att jobbet som vd för UKK är mycket attraktivt och att det därför borde vara fullt möjligt att knyta en sådan kraft till huset. Men bara under förutsättning att uppdraget till rekryteringsföretaget formulerats på ett sätt, som inte innebär att högt kvalificerade personer filtreras bort redan på ett tidigt stadium i processen.

Styrelseledamöterna har säkert UKK:s bästa för sina ögon. Ändå hyser jag farhågor. (Jag utgår ifrån att politikerna i Bollnäs också ville sina kommuninvånares bästa, när de härom året sålde stadens torg till en utländsk riskkapitalist. Det blev inte så bra.) Det är min förhoppning att styrelsen under 2015 övertygar mig och andra skeptiker om att våra farhågor varit överdrivna.

I DECEMBERTID

2014-12-12

Det har varit en ytterst märklig höst, en av de tyngsta jag kan dra mig till minnes. Vänkretsen har drabbats av dödsfall och omvärlden har känts allmänt skakig.

Desto skönare är det att få avsluta arbetsåret i glädjens tecken; med den årliga julturnén genom Sverige tillsammans med Malena Ernman och de suveräna damerna i Svenska stråkensemblen. Denna gång även med Janne Bengtson och min mångåriga spelkompis och, vill jag tillägga, läromästare, Mikael Samuelson.

Jag vet att jag inte är den enda i ensemblen, som utsatts för oförutsedda prövningar på sistone. Nu gläds vi åt att gemensamt kunna sprida lite ljus i mörkret med föreställningen I DECEMBERTID. En lång rad av de förväntade julmusik-klassikerna samsas här med mer eller mindre knasiga upptåg. Jag får göra saker jag aldrig hade kommit på själv, som att sjunga Alice Babs-repertoar och spela ukulele samtidigt, klä ut mig i osannolika utstyrslar och medverka i diverse sketch-liknande nummer. Ja, och så får jag ju spela gitarr förstås.

I morgon hemsöker vi Berwaldhallen i Stockholm innan vi åter ger oss ut på de våta vägbanor, som leder oss kors och tvärs över ett land höljt i ett allt kompaktare mörker.

MAGNUS PERSSON, 1960 – 2014

2014-11-18

Natten till i lördags slutade hjärtat att slå för den fine trumslagaren och vännen Magnus Persson.

Första gången vi spelade tillsammans var för trettiosex år sedan. Sista var i torsdags, då vi tillsammans med Svante Henryson repeterade inför vår medverkan i den pågående Hillborg-festivalen i Stockholms Konserthus.

På lördagen kom dödsbudet. På måndagen och tisdagen repade Svante och jag in en briljant ersättare för Magnus och för ett par timmar sedan genomförde vi vår del i konserten som planerat. Många var tacksamma. The show must go on och allt det där.

Jag mår inte bra. En tanke gnager och växer sig starkare: The show must kanske inte alls go on? Om vi inte stannar upp ett ögonblick i sådana här situationer, när gör vi det då? Att genomföra konserten var helt i Magnus anda, framhölls det. Och det är så sant: Magnus körde på! Det gjorde även den nyligen bortgångne cellisten och dirigenten Mats Rondin.

Borde vi inte försöka lära oss åtminstone något litet av deras åt helvete för tidiga frånfällen, ta en paus och reflektera en smula? Hade vi bett att få slippa spela i kväll, är jag säker på att önskemålet hade respekterats. Kanske borde någon ha hjälpt oss att fatta det beslutet.

Nu känns det som om allting faller.

VERKLIGHETENS HUGO RASK

2014-11-06

Ester Nilsson hette en människa.

Många känner säkert igen inledningen på Lena Anderssons välförtjänt hyllade roman Egenmäktigt förfarande. Vi läste den i vår bokcirkel i vintras och var samstämmigt positiva i våra omdömen. När en bekant senare upplyste mig om att filmregissören Roy Andersson var verklighetens motsvarighet till romanens Hugo Rask, kände jag mig blind som inte hade sett det själv. Allt stämde ju, från ateljéns geografiska placering på Östermalm till – i synnerhet – “trompe l’oeil”, tekniken som Roy Andersson är känd för att utnyttja med sådan finess i sina filmer.

Nu, som först, tycks det ha slagit ner som en bomb i medierna att “Roy Andersson är Hugo Rask”. Roy Andersson själv tillskrivs citatet “jag är Hugo Rask”, hånas för det och anklagas dessutom för att “förminska författarens verk”. Själv såg jag en intervju med filmaren på nätet. Han tycktes inte alls sugen på att kommentera det hela och ville säkert hellre tala om sin nya film. Men intervjuaren insisterade och till slut svarade Andersson vänligt att han inte läst boken, men att honom närstående personer gjort det och tyckt sig se likheter mellan honom och romanfiguren. För mig är det inte detsamma som att säga “jag är Hugo Rask”. Men senast i dagens DN, där Lena Anderssons nya roman recenseras, återges det påstådda Roy Andersson-citatet, som vore det äkta. Man måste tycka lite synd om såväl Lena som Roy.

Jag kan härmed avslöja att Hugo Rask finns på riktigt! Han bor i Alunda och är anfallare i Olands FF, pojkar -05. Min son Gösta och han har tränat in en jäkligt snygg målgest. Om sådär en tjugo år hoppas jag att Hugo, Gösta och deras jämnåriga också unnar sig att läsa Egenmäktigt förfarande, den kan mycket väl vara en blivande klassiker.

MITTBACKSKRIS

2014-11-04

Det råder mittbackskris i Sverige, enligt en rubrik på Dagens Nyheters sportsidor.

En del av mig kan inte annat än avundas den, som på allvar oroas över detta. Hen måste ju leva i en rätt skön bubbla.

MATS RONDIN, 1960 – 2014

2014-10-18

Man har haft förmånen att spela med en rad framstående musiker genom åren. Av dessa är det få, som haft så uppenbart lätt för sig som cellisten och dirigenten Mats Rondin. Han hade kunnat nöja sig med att leva högt på sin begåvning, men hans läggning tillät honom inte att ta det lugnt. Nu har han, av allt att döma, bokstavligen jobbat ihjäl sig. Att familj, vänner och kolleger sörjer är självklart. Men många känner också ilska. Jävla Mats, varför tog han inte hand om sig lite bättre? Varför vägrade han att lyssna på kroppens allt tydligare signaler?

Någon verklig “musikkändis” utanför branschen blev han kanske aldrig, trots alla sina framgångar. Men hans kolleger, inte bara vi som var hans generationskamrater, älskade och beundrade Mats Rondin. Vi förfasade oss över hans arbetstempo samtidigt som vi avundades honom för hans kapacitet, hans förmåga att memorera musik – ett närmast fotografiskt minne var ett av verktygen i hans stora låda – och hans avspända inställning till uppgiften, oberoende av svårighetsgrad. Samt, inte minst, för hans otyglade vana att spela så vackert att man dog.

Kanske träffades Mats och jag redan som bebisar. Hans pappa Malte och min mamma Barbro sjöng båda i Radiokören och till de årliga, veckolånga körinternaten på sensommaren brukade koristernas barn få följa med. (Det rådde andra tider då. Idag har Radiokören knappt råd att sätta in en vikarie om någon medlem skulle insjukna…) Men mitt första tydliga minne av Mats Rondin är från hans diplomkonsert i Berwaldhallen. Det måste vara en av de mest högoktaniga diplomkonserterna i Kungl. Musikhögskolans historia; Mats spelade Sjostakovitj, Anne Sofie von Otter sjöng Mahler. Året var 1981, jag har googlat.

Mats medverkade på en av mina skivor, jag på en av hans. Vi hade aldrig något tätare umgänge. I den mån vi träffades, så var det oftast i samband med någon musikfestival, t.ex. hans egen på lamadjuret Isidors kulle på Österlen. Han tycktes ständigt vara på väg. När vi gjorde förskolekonserter på Capitol i Stockholm, anlände Mats till den arla repetitionen direkt från nattåget. Kvällen före hade han dirigerat Les Miserables på Malmö-Operan. Det framgick inte när han senast hade tagit i cellon. Vid det första genomdraget lät han ändå helt ok. Redan vid det andra lät han som den världscellist han var.

Mitt allra sista minne av Mats Rondin är från orkesterfoajén i Stockholms konserthus efter en artistgala med anledning av Kungens 40 år på tronen, det var närmare bestämt den fjortonde september förra året. Mats hade dirigerat Filharmonikerna i ett digert program med en uppsjö av solister av varierande genretillhörighet. Själv hade jag spelat några gitarrackord i ett nummer. Minns att jag vinkade adjö tvärs över den stimmiga lokalen innan jag skulle gå till bilen för att köra de nio milen hem. Mats vinkade tillbaka från baren i andra änden av rummet med en öl i den andra handen, omgiven av upprymda vänner och kolleger. Han såg ganska trött ut. Och mycket lycklig.

Jävla Mats.

SKÖRDETID

2014-10-06

Min fru är trädgårdsmästare. När vi träffades var hon kock. Vid den här årstiden fylls vårt kök av skålar, fat, ja stora brickor, som dignar av tomater i varierande stadier av mognad, räddade undan annalkande nattfrost i våra trädgårdsland.

Det är förunderligt, att tomater kan mogna TROTS att de plockats av från sina kvistar. Varifrån får de sin näring? Rumsvärmen och dagsljuset?

I viss mån känner jag mig själv som en tomat, eller kan åtminstone identifiera mig med den. Sådär en trettio år efter avslutad (grund-) utbildning förnimmer jag emellanåt att jag är på väg att börja mogna som gitarrist. Kanske är det bara inbillning.

En berömd flamencogitarrist bär artistnamnet Tomatito. “Den lilla tomaten”.

I en minnesvärd föreställning betitlad “Pengarna eller livet” med Monica och Carl-Axel Dominique, Anders Linder och Tommy Körberg bar den sistnämnde en tomatkostym i ett nummer. Det kan ha varit samma kostym som Tova Magnusson-Norling använde i ett TV-program, där hon gestaltade hon en figur kallad “Tomathoran”.

Inga jämförelser i övrigt.

TUSEN BITAR

2014-10-02

Under eftertexterna till bioaktuella filmen Tusen bitar tolkar fantastiska Laleh danska Anne Linnets sång, med vilken Björn Afzelius hade sådan framgång. Det blir nästan övertydligt att hon förfogar över uttrycksmedel, som den betydligt mer begränsade Afzelius bara kunde drömma om. Med sin röst och sin fantasifulla produktion får hon låten att skimra, gnistra och beröra.

Men jag vill gärna också passa på att säga att jag hyser den största respekt för Afzelius – och för den delen Wiehe – för vad de uträttat vid sidan av sina respektive gärningar på musikens område. Tack vare deras uppenbart genuina engagemang har människor sannolikt fått det lite bättre på olika håll i världen. Glöm förresten inte heller Tomas Ledin i sammanhanget, han var högst aktiv i den rörelse som stödde ANC och kampen mot apartheid på 1980-talet.

Jag bugar mig.

EN SOCKERBAGARE HÄR BOR I STADEN

2014-07-28

En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen…

Denna barnvisa av Alice Tegnér är faktiskt inte så lätt att sjunga.

…Han bakar stora, han bakar små…

Här, på HAN BAKAR SMÅ, går många vilse i melodin, barn som vuxna. Men det blir sällan fullt så tokigt som i den version man kunde höra i en kampanjfilm för Alliansen, som vevades under reklampauserna i Lotta på Liseberg i TV4 i kväll.

Vet inte vilken reklambyrå Alliansen anlitat, men med tanke på resultatet får man hoppas att den åtminstone var billig. Lägsta budet vann, kan man förmoda. Och det vore alltför lätt att dra paralleller till upphandlingar inom skolan, vården och kollektivtrafiken, så jag avstår.

Man de kommer inte att få min röst i höstens val.

…Han bakar några med socker på.

NÄRA DÖDEN I DALHALLA

2014-07-20

Det sägs ju att just före dödsögonblicket passerar hela livet revy. Detta har omvittnats av människor, som varit ytterst nära att dö men räddats tillbaka i livet i sista stund.

Förra helgens konserter i Dalhalla kändes för mig som något av en en nära-döden-upplevelse. För om inte hela livet passerade revy, så gjorde en god del av mitt musikaliska liv det.

Där fanns fanns Magnus Persson, trummisen som jag spelade med redan då vi var i 16-17-årsåldern. Jag hade jobbat en hel sommar på Stockholms Stadsbibliotek och fått ihop lagom till att köpa en elgitarr-förstärkare, en Music Man för 2.200:-. Den kånkade jag hemifrån till T-banestation S:t Eriksplan och vidare från T-banestation Skärholmen hem till Magnus på Bullerholmsgränd, med elgitarren i den andra handen. Efter den promenaden fick man bända upp fingrarna.

I det gamla kalkstensbrottet fanns också Nisse Landgren, som jag spelade med under en period på det tidiga 80-talet. Vi träffades i orkesterdiket på Göta Lejon i samband med en matinéföreställning av Emil i Lönneberga. (Jag vikarierade, om jag minns rätt, för Johan Norberg, som ju sedermera skulle komma att bli Nisses veritabla parhäst.) Nisse behövde en gitarrist till sitt band Cosmic Beavers, som skulle repetera samma kväll. Jag hoppade på och fick bekanta mig med Sex Machine av James Brown och annan musik som jag inte heller hade någon relation till då. Och så fick jag lära mig att använda kajal-penna.

På Dalhallas scen stod dessutom Lill Lindfors, som för all del präglat det musikaliska medvetandet för de flesta i min generation men som jag själv dessutom haft förmånen att jobba mycket med under 90- och 00-talen och även under senare år.

Svante Henryson, som blivit en som musikalisk “bror” med åren och som det alltid är så förbaskat lätt att spela med oavsett stil, allting liksom bara faller på plats!

Janne Bengtson, Rebecca Meiselbach och de lysande musikerna i Svenska Stråkensemblen, de senare har kommit att bli en del av mina jultraditioner i och med de omfattande turnéerna med Malena i december varje år.

Och så Malena själv då, själva förutsättningen för att allt detta skall kunna äga rum, en musikalisk “syster” och lite mer än så sedan över 20 år, som varje gång lämnar oss andra gapande av förundran över hennes kapacitet, humor, fantasi och skicklighet. Enastående är hon!

ONE DAY I’LL FLY AWAY

2014-07-01

Under en längre bilfärd längs E20 i helgen lyssnar jag till Inga-Lill Mosanders Sommar i P1. Det är fint, hon har en behaglig röst att lyssna till och hon gör oväntade musikval. Som September (låten alltså) med Earth, Wind and Fire. Vad är det som gör att det svänger så infernaliskt? Det borde någon skriva en avhandling om, jag skulle läsa den med stor nyfikenhet! Själv förmår jag inte sätta fingret på det.

Alldeles i slutet av programmet spelas en piano-ballad som fångar mitt intresse särskilt. Kan det vara Monica Dominique? Endast 20 sekunder hinns med innan programtiden är slut. Efter hemkomsten går jag in på Sveriges Radios hemsida och klickar mig vidare till låtlistan. Keith Jarrett och Charlie Haden, minsann! Tja, Monica är väl något av Sveriges Keith Jarrett. Hennes bror, Palle Danielsson, spelade t.o.m. i Jarretts skandinaviska grupp. (Om det finns någon svensk Charlie Haden så är det Georg Riedel, som jag själv har förmånen att spela med ibland.)

Låten, då? One Day I’ll Fly Away, av Joe Sample. Kollar vidare. Originalinspelningen gjordes av Randy Crawford. En annan version finns med Nicole Kidman, från Soundtracket till Moulin Rouge! Tänk vad man inte visste!

Jag är en inbiten iTunes-användare. Köper såväl Keith Jarretts & Charlie Hadens version som Randy Crawfords och Nicole Kidmans. Originalversionen känns ganska daterad. Nicole Kidman, däremot – inte dumt! En kanske lite osäker röst möter flotta Hollywood-stråkar. De högst mänskliga felen och bristerna i kombination med det flotta, det grandiosa. Där, i brytpunkten, uppstår någonting. Intressant!

Keith Jarrett och Charlie Haden, slutligen. Enkelt, nedtonat, kongenialt! Joe Samples komposition har fått vingar och blivit en evergreen.

INTE ALLA HAR NÅGOT ATT SÄGA, MEN ALLA TYCKS HA NÅGOT ATT SÄLJA

2014-06-22

På Arlanda, på vägen upp till Festspelen i Piteå, stötte Malena och jag ihop med två skådespelare, Frida Hallgren och Eric Ericson. De var på väg till Boden för att filma med Kay Pollak.
– Jaså, “Så som i himmelen 2″? skämtade jag, utan att ana hur rätt jag gissat.
Några dagar senare hade vår morgontidning den kommande filmen över halva förstasidan, kulturdelens hela framsida och ett helt uppslag i densamma. Så nu är det nog fler än jag som blivit varse att “Så ock på jorden” kommer upp på biograferna om något år eller så.

Detta sätter i sin tur igång min nyfikenhet, inte så mycket på filmen ifråga som på mekanismerna som styr “journalistik” av det här slaget. Kalla mig gärna konspiratorisk, men jag kan inte tänka mig att DN står för kostnaderna för att skicka upp en reporter och en fotograf till Boden. Hur ser dealen ut egentligen? Tja, det kommer du och jag aldrig att få veta, ty det gagnar varken tidningens eller filmbolagets intressen att detaljerna kommer till allmänhetens kännedom. Som en klok person framhållit, så är Dagens Nyheter inte en statlig myndighet och behöver inte avslöja några affärsuppgörelser. Men visst är det resultatet av en sådan vi ser framför oss?

PR-avdelningarna på bok- film- och skivbolag kan aldrig haft tacksammare uppgifter än nu. För det verkar ju som om de kan spela på dagspressen som man spelar på ett piano och pitcha in nya produkter efter behag. Ett tydligt trendbrott kom härom året, då såväl DN som SvD hade Liza Marklund över sina respektive kulturdelars förstasidor i samband med en bokrelease. Samma dag! Det hade varit otänkbart för tio år sedan. Jag moraliserar inte, konstaterar bara. (Och suckar lite avundsjukt när kolleger, som lanseras med alla de muskler som ett stort skivbolag förfogar över, kan få så oändligt mycket större uppmärksamhet för en ny utgåva, oavsett hur ointressant repertoaren är.) Vi måste dock lära oss att läsa de här medierna med än mer kritiska glasögon.

SVT är, till skillnad från morgontidningarna, ett Public Service-företag men har alltmer börjat bete sig som sina privatägda konkurrenter. Jag har fått erfara hur man nuförtiden förväntas medverka utan ersättning även där. Den bakomliggande – men givetvis outtalade – tanken är att den exponering som en medverkan ger skall vara ersättning nog. Javisst, vi musiker har delvis satt oss i den båten alldeles själva genom att i åratal glatt sätta väckarklockan på 04:30 och bege oss till TV4:s morgonsoffa för några minuters TV-exponering, alldeles gratis. Men det av oss gemensamt finansierade SVT är inte samma sak som det reklamfinansierade TV4. Inom SVT borde man hålla sig för god för alla former av produktplacering i stället för att, som nu, kultivera företeelsen. Artister levererar färdiga program till SVT mot en ersättning som inte ens täcker kostnaderna för inspelningen. Varför? Jo, man har någonting att sälja, som på detta vis får dyrköpt men effektiv reklam.

Efter min femte gratismedverkan i SVT på ett år (“gratis” är bara delvis sant; vid tillfällen då det rört sig om en överföring av en konsert så har ett större eller mindre konsertarvode från konsertarrangören utgått) skrev jag i april ett vänligt brev till bolagets förtjusande VD Eva Hamilton och frågade om hon tyckte att det var rimligt att vi musiker och artister subventionerar SVT:s programverksamhet. Och tyckte hon inte, som jag, att det fanns en risk för att företagets anseende som “oberoende” skulle äventyras om de satte i system att inte göra rätt för sig? Hon har fortfarande inte besvarat brevet, men inom 24 timmar hade jag fått ett mail från hennes assistent, som uppmanade mig att snarast fakturera ett arvode för min lilla medverkan (1 minut och 20 sekunder i sändningen, men tre arbetsdagar av förberedelser) i Melodifestivalen-finalen inför ett fullsatt Friends Arena. Det gjorde jag förstås så gärna, även om det inte var det som varit mitt huvudsakliga syfte med brevet.

Kanske ligger ansvaret för just Melodifestivalen på SVT centralt. Annars använder man ju numera “målvakter” i form av lokaldistrikten eller olika fristående produktionsbolag. Och kanske var det just där för angeläget för Eva Hamilton att ha ryggen fri när det gäller just detta SVT:s flaggskepp, medan en gratisspelning i “Gokväll” ifrån Umeå inte bedöms som lika komprometterande för huvudkontoret i Stockholm?

Det blir allt vanligare att personer medverkar i SVT, inte i första hand för att de har någonting att säga utan för att de har någonting att SÄLJA; en bok, en skiva, en föreställning eller kanske en ny film. När det där har tillåtits att gå för långt, är risken uppenbar att människors vilja att subventionera Public Service via skattsedeln och TV-licensen minskar. Jag gillar hela idén med Public Service och oroar mig därför för att den rådande kulturen inom SVT skall erodera företagets trovärdighet.

Tro mig, snart sitter Kay Pollak i en morgonsoffa nära dig och pratar om sin kommande film. Och vem är jag att klandra honom för det?

FESTIVALSOMMAR

2014-06-16

Så är festivalsommaren igång. Hittills har jag besökt två festivaler, båda med stolta anor men med sinsemellan väsensskilda förutsättningar.

Fetspillene i Bergen har anordnats i över 60 år och är en angelägenhet för hela Norge och mer än så. En budget på över 50 miljoner norska kronor möjliggör ett utbud med 250 programpunkter och 2 500 medverkande. Vid invigningsceremonien på en tillfälligt uppbyggd scen mitt i staden högtidstalade statsministern Erna Solberg, Kronprins Haakon (Mette-Marit var också närvarande) samt författaren Tor Bomann-Larsen och de gjorde det med finess och engagemang. Extra högtidligt var det eftersom man i år firar att det är tvåhundra år sedan landet fick sin grundlag. Frihet och självständighet var nyckelord. Musik och dans ur festspelsprogrammet bjöds den församlade allmänheten i ett för Bergen strålande väder.

För ovanlighetens skull hade jag möjligheten att uppleva staden och festivalen under tio dagars tid. Först under en period med repetitioner och konsert tillsammans med den lokala ensemblen BIT20, bestående främst av musiker ur Bergens Filharmoniska Orkester. Programmet utgjordes av Metropolis, Martín Matalons nyskrivna musik till Fritz Langs stumfilm från 1927 med en speltid på en bra bit över 2 timmar. Och därefter, efter ett kort stopp hemma och en repetitionsdag i London, konsert tillsammans med Steve Reich och London Sinfonietta, även den i Grieghallen.

Lyckades få en biljett till den annars utsålda konserten med Leif Ove Andsnes och Mahler Chamber Orchestra, de senare känns nästan som mina vänner efter förra vinterns turné i Europa. Andsnes är numera bosatt i Bergen och väldigt omhuldad där, med all rätt! Nu hade han alltså tagit sin “Beethoven Journey” ända hem. Från klaveret ledde han orkestern i Beethovens femte pianokonsert i ett framförande som inte hade några svagheter och som präglades av en nästan spöklik precision.

I pausen hade jag glädjen att återse en vän från Juilliard-åren, den fina danska pianisten Katrine Gislinge och hennes man, den fine danske tonsättaren Bent Sørensen. De berättade att de för tillfället bor i en lägenhet i Köpenhamn, som de hyr i andra hand av – Leif Ove Andsnes. Allt hänger samman!

Festspelen i Piteå har också en imponerande historia, men inga statliga olje-miljoner att luta sig mot. I gengäld har man i Piteå med skicklighet och – förmodar jag – betydande EU-bidrag byggt upp imponerande lokaler och verksamheter inom musikutbildning och -utövande. Malena Ernman och jag hade i lördags förmånen att få ta den lyckade konsertsalen Studio Acusticum i anspråk för en dryg timmes konsert inom festivalens ram.

Att jämföra Festspelen i Piteå med motsvarigheten i Bergen vore orättvist. Även här har man höga ambitioner, men bara en bråkdel av resurserna. Det är därför ingen tillfällighet att man satsar på musik i det lilla formatet. Här har vi gitarrister en strategisk fördel; opera till gitarrkomp kan visa sig vara framtiden när kulturbidragen utarmas.

I Norge kommer de av allt att döma ha råd att hålla sig med full orkester länge än.

NY HEMSIDA

2014-06-01

Så har hemsidan äntligen fått sig en rejäl ansiktslyftning. Nytt program, ny server, nya bilder, delvis nya funktioner. Bl.a. kan den nu besökas via läsplattor och smartphones (den gamla versionen krävde en stationär dator med Flash). Det är min förhoppning att det skall finnas saker här av intresse för den musikintresserade i allmänhet och den gitarrintresserade i synnerhet. Det skall bli intressant att se huruvida antalet besökare kommer att öka nu, när sökmotorer har en chans att upptäcka det som skrivs här. Jo, jag vet, hemsidor är hopplöst ute precis som e-post. Även Facebook anses ålderdomligt av en del unga människor, sades det mig nyligen. Kalla mig gärna gammaldags, men det här passar mig ganska bra…

Pelle Piano heter han, som hjälpt mig att göra sidan.

Ett Vårtecken

2014-05-04

Traditionsenligt bjuder jag på ett säkert vårtecken här på hemsidan: Olle Adolphsons svenska tolkning av Aasmund Olavson Vinjes dikt Våren, den som tonsattes av Edvard Grieg. Olle själv skulle ha fyllt 80 i fredags.

Ännu en gång fick jag nåden att se en vinter ge vika
Doftande häggblom på grönskande gren i våren den rika
Ännu en gång såg jag isarna blå från stränderna flyta
Drivorna vittra och forsen i ån få brusa och bryta
Gräset det gröna jag ännu en gång fick skåda med blommor
Ännu en gång höra vårfågelns sång mot sol och mot sommar

Soldallring är mig förunnat att se på vårbacken dansa
Ängarna grönska och hagarna le där blomster sig kransa
Allt detta liv som jag sett varje år – jag skall ju det mista
Undrande spörjer jag våren som går: Månn du var den sista
Må det så vara, så mycket av skönt mig livet ju sände
Mera jag fick än jag hade förtjänt – och allt har en ände

Så skall jag själv i den vårliga ängd en gång bäddas neder
Så får jag hem under blommornas hägn där marken sig gläder
Allt det som våren tillmäter mig bar med blomster i dräkten
Så som en hälsning det syntes mig var från längst svunna släkten
Därför jag fann mellan björkar och al i våren en gåta
Därför det ljöd i den flöjten jag skar en ton som vill gråta

TIDIGARE BLOGGINLÄGG 2014

2014-02-19

Uppsala Konsert & Kongress har på några år utvecklats till ett kulturcentrum i internationell toppklass. På områden som exempelvis folkmusik och musik från andra kulturer har man etablerat en verksamhet som ingen annan scen i landet kommer ens i närheten av. Varje gång UKK:s generalprogram dimper ner i brevlådan, förundras jag över det breda – Christer Sjögren och Kronoskvartetten, fado-drottningar och Volt-festival – och högkvalitativa utbudet. Att man sedan inte har möjlighet att bevista alla programpunkter förtar inte känslan av att det blivit bra mycket roligare att betala sin kommunalskatt i Uppsala.

Nu har husets vd, som ytterst är ansvarig för dess nuvarande inriktning, med omedelbar verkan entledigats av sin egen styrelse. I en tidningsintervju tonar han själv ner betydelsen av beslutet. Personligen befarar jag dock att det finns anledning att ana oråd. Rollen som vd för UKK kommer efter styrelsens beslut tills vidare att övertas av den nuvarande mat- och dryckansvariga. (Försök göra tankeexperimentet att vd:n för Stockholms Konserthus skulle ersättas av chefen för restaurangen i gatuplanet. Det går förstås inte ens i fantasin.)

Måhända för har styrelsen för UKK som sin ambition att huset skall behålla sin nuvarande status som spjutspets och förebild i kulturlivet. Men jag tror att vi gör klokt i att hjälpas åt att bevaka utvecklingen där lite extra noga under den kommande tiden.

2014-02-16

I veckan hade jag glädjen att göra fyra konserter (på två dagar!) tillsammans med Georg Riedel på Teaterstudio Lederman. Konserterna ingick i Kammarens abonnemangsserie, sannolikt Sveriges största för kammarmusik om man ser till antalet abonnenter: 550 stycken!

Det var en fröjd att i den intima, vackert ljussatta salongen spela låtar från vårt skivprojekt “Sånger utan ord” och samtala kring musiken. Jag tror att även publiken satte stort värde på att höra Georg dela med sig av sina erfarenheter från samarbeten med Alice Babs och Duke Ellington (som för drygt 40 år sedan konserterade ett par kvarter längre bort på Odengatan, i Gustav Vasa kyrka), Stan Getz (apropå någon bossa vi spelade), Jan Johansson m.fl.

Kammaren har varit och fortsätter att vara ett ställe där man kan genomföra drömprojekt i det lilla formatet. Den här gången fick Georg och jag en unik möjlighet att spela ihop oss inför den kommande veckans inspelning, då vi skall avsluta arbetet med ytterligare två skivor med “Sånger utan ord”, en med brasilianska melodier och en med svenska.

2014-01-31

Det här är berättelsen om min medverkan i TV-programmet “Stjärnorna på slottet”.

Det var väl på försommaren jag fick budet: Malena Ernman skulle vara med i Stjärnorna och hon hade förärats rollen som huvudperson i säsongens första program. Det var riktigt STORT, hade producenten Tina Graffman inpräntat i staben kring Malena. Nu planerade Malena att avsluta “sin” dag med att sjunga en sång eller två för de andra stjärnorna och frågan var om jag kunde tänka mig att kompa.

Det kunde jag såklart. En del pyssel återstod visserligen innan jag kunde ge klart besked. Den aktuella inspelningsdagen, måndagen den 12 augusti, hade jag nämligen själv bokat Atlantisstudion i Stockholm och den fine slagverkaren Sebastian Notini, till vardags bosatt i brasilianska Salvador, för att göra slagverkspålägg till en kommande skiva (Brasilianska sånger utan ord med Georg Riedel på kontrabas). Jag hade tur: genom att avsluta min semester en dag tidigare än planerat och tack vare att både studion och Sebastian var tillgängliga den 7 augusti, kunde slagverkspåläggen göras då istället. Logistiska problem återstod dock att lösa. Den 13 och 14 augusti skulle jag spela på Gunnebo slott respektive Läckö slott tillsammans med Anne Sofie von Otter och Svante Henryson. Jag hade lovat att köra egen bil till Västergötland, mellan konserterna och hem igen, vilket hade varit en praktisk lösning även för Anne Sofie, Svante H. och våra instrument. Skulle jag nu behöva köra ända ner till Bäckaskog, där Stjärnorna spelades in, och därefter upp till Gunnebo? Det lät mastigt. Svante Thunberg, Malenas make och manager, erbjöd sig generöst att köra mig, här sparades ingen energi för att få logistiken på plats.

“Hej Mats, Nathalie heter jag och jobbar för Meter Television med Stjärnorna på slottet. Du skall ju komma till oss på slottet och jag tänkte att vi skulle tala resor.” Det lät nästan för bra för att vara sant! Den trevliga Nathalie och jag enades om att tåg hemifrån Uppland ner till Skåne vore den bästa lösningen. Bussiga Svante T. skulle hämta vid tåget och, som om inte det vore nog, morgonen efter inspelningen köra mig upp till Gunnebo slott. “Jamen då sätter vi dig i första klass, tycker jag”, fortsatte Nathalie, “och så står vi för maten på slottet och du får självklart övernatta där i ett annex till slottet, samma som Svante kommer att bo i.” Allt lät bra tyckte jag och Anne Sofie, Svante H. och Anne Sofies agentur hade alla godkänt de ändrade planerna, även om det innebar att vi alla skulle få trycka in oss i Anne Sofies underdimensionerade hyrbil på sträckan mellan Gunnebo och Läckö. Alla insåg ju att det gynnade en stor och viktig sak.

“Jo, arvodet undrar du kanske över” sade Nathalie just innan vi skulle lägga på luren, “det kan eventuellt finnas ett symboliskt statistarvode som vi kan erbjuda. Men du får som sagt tåg i 1:a klass och så får du ju mat och boende på slottet.” OK, ett gratisjobb alltså. Det var inte första gången och förmodligen inte heller sista. Men det brukar vara TV4 som erbjuder dylika villkor, inte SVT. Nåväl, här var det faktiskt Malena som hade bett mig komma, en nära vän och viktig uppdragsgivare. Det är en självklarhet att ställa upp för henne!

Sommarsemestern kom och gick, Sebastian gjorde med bravur sina slagverkspålägg i Atlantis studio och jag for upp till Musikkfestuka i nordnorska Bodö för att spela med Svante H, dels på trio med Cecilia Zilliacus och dels på trio med Anne Sofie von Otter. (Ett stort program med många nya bearbetningar och instuderingar som hängde över mig hela sommaren. Men så lärorikt det var att sitta på tu man hand med denna fenomenala artist och tillsammans med henne vrida och vända på sånger av Stenhammar, Peterson-Berger och Alfvén! Ja, även Manuel de Falla!) Jag hade också lyckats få en tid hos frisören i grannbyn trots att hon egentligen hade semesterstängt. Jag skulle ju trots allt medverka i ett av våra mest sedda TV-program, det gällde att försöka vara fin!

Så inföll äntligen den stora dagen. Tågresan till Kristianstad (just det, i 1:a klass!) gick fint och Svante T. mötte planenligt på stationen. Under bilfärden till Bäckaskog berättade han om det gigantiska TV-teamet och lite om lite om tidsplaneringen för eftermiddagen och kvällen. Stjärnorna hade varit ute på aktiviteter under dagen, nu skulle de vila lite på rummen och göra några intervjuer. Sedan skulle de äta middag innan det var dags att avrunda kvällen med kaffe och avec och Malenas sång till mitt gitarrackompanjemang. Det inslaget skulle vara en överraskning för de övriga medverkande, så det var viktig att hålla sig osynlig innan det var dags. Jag kunde husera på det egna rummet, där jag duschade och klädde om (hade med två nytvättade kostymer, producenten valde den mörka), och i den stora stallbyggnad som fungerade som matsal och uppehållsrum för teamet. Malena tittade förbi en stund och vi kände på några tänkbara sånger, hon verkade harmonisk och glad fast hon nyss hade varit känslosam och gråtit en skvätt, levererat “bra TV” helt enkelt. Svante T. och jag småpratade medan vi väntade på att timmarna skulle gå. Den trevliga Nathalie kom och gick och producenten Tina Graffman hälsade som hastigast.

Det hade hunnit skymma ute när jag beledsagades upp genom slottet till ett rum som angränsade till det där stjärnorna skulle dricka kaffe. Inte en, inte två, utan fem kameror stod beredda att registrera varje minspel, varje höjt ögonbryn. Därinne samtalade stjärnorna i lågmäld ton, jag kunde inte urskilja några ord. Kunde ens mikrofonerna registrera vad som sades? Ibland uppstod ganska långa tystnader, kändes det som.

Efter någon halvtimme gavs tecken, Malena aviserade att hon tänkte sjunga och att hon tagit med sig en gitarrist och jag klev in i rummet. Det blev inga ovationer precis, men vänliga nickningar från var och en. Vi rev av Rosinas Cavatina ur Barberaren i Sevilla på känt Malena-maner och de fyra i publiken såg uppskattande ut. Kanske applåderade de, jag minns inte. Därefter var det paus för omriggning, ett par av stjärnorna skulle intervjuas. Jag småpratade en stund med Malena och Maria Lundquist (bekant till mig sedan många år), sedan försökte jag hitta Svante T. utan att lyckas. Gick tillbaka till rummet, det var ändå läggdags och nästa morgon väntade tidig avfärd till Gunnebo slott.

Svante T. körde mig, som han hade lovat, och vi anlände punktligt. Anne Sofie var nyfiken på att höra allt om inspelningen. Svante H. anslöt från sitt håll och snart blev det till att fokusera på kvällens konsert på fantastiska Gunnebo slott. Konserten hölls i ett ganska litet rum i den vackra träbyggnaden, till bredden fyllt av åhörare.

Resan till Läckö dagen därpå gick smidigt, trots att det var trångt med alla instrumenten i den lilla hyrbilen, vi hade ju inte så långt att åka. Efter konserten var vi av någon anledning inkvarterade på tre olika hotell, men Svante H. och jag avrundade kvällen med en öl på Stadt innan vi skiljdes åt och gick åt var sitt håll. Följande morgon tog jag tåget hem.

När Stjärnorna på slottet hade premiär i SVT i mellandagarna var jag bortrest, men jag kunde förstås läsa tidningsrubrikerna och artiklarna på nätet. Några dagar efter hemkomsten såg jag programmet på SVT Play, det innehöll alla de förväntade ingredienserna och Malena var lysande. “Bra TV” helt enkelt!

(Du kanske också såg programmet och förbryllas av att du inte kan minnas att Malena och jag gjorde något sångnummer? Nej, det inslaget var bortklippt.)