2013-12-26

2013 har varit ett ovanligt intensivt arbetsår för mig, kul och framgångsrikt på många sätt.

I den klassiska musikvärlden anses det vara tjusigare att framträda på vissa ställen än på andra. Därför känns det närmast en smula overkligt för en gitarrist från Tunaby att summera de senaste tolv månaderna och konstatera att man spelat i Musikverein i Wien, Konzerthaus i Berlin, Royal Festival Hall i London, Teatro Colon i Buenos Aires, Theatre du Châtelet i Paris och Dalhalla utanför Rättvik. Att det sedan kan vara minst lika lustfyllt och angeläget att spela i Centrumkyrkan i Avesta är en annan sak.

2014 års konsertkalender tycks komma att innehålla en liknande blandning av världsmetropoler och avkrokar: Moskva (f.f.g.) och Vimmerby för att ta två exempel ur högen. Detaljerna kommer efterhand att laddas upp under CALENDAR här på hemsidan.

2013-07-27

En av Sveriges stora gitarrister, Ulf G Åhslund, har gått bort.

På 1970-talet blev han rikskänd genom sina gitarrkurser i TV, halva svenska folket lärde sig enklare komp och intresset för instrumentet har knappast varit större i vårt land. Ulf kom att förknippas med ”Tom Dooley” och ”On the Sunny Side of the Street” och det är lätt att glömma att han också var en sofistikerad interpret av repertoar för klassisk gitarr. Hans Bellmantolkningar tillsammans med Cornelis Vreeswijk tillhör också de allra bästa.

Personligen hade jag väl inte jättemycket med Ulf att göra. Men jag fick en av mitt livs bästa gitarrlektioner av honom. Per Skareng och jag skulle båda söka Levinstipendiet i början av 1980-talet, eller om det då hade bytt namn till Gitarrenstipendiet. Obligatoriskt stycke var Gunnar de Frumeries Variationer över en svensk folkvisa som Ulf givit ut. Vi bad om en lektion och fick drygt två timmars briljant och minutiös genomgång av detta fina verk.

Vem som vann stipendiet? Per.

Ett råd från Ulf G Åhslund tillhör de mest användbara jag fått. Det handlar om högerhandsteknik. Efter en gemensam lektion på skolan och efterföljande restaurangbesök följde gitarrklassen med hem till Ulfs övernattningslya på Döbelnsgatan. Det spelades gitarr och jag vill minnas att det dracks vin eller något ännu starkare. Stort för mig, som var sjutton år och bodde hemma hos mamma och pappa. Gitarren hamnade så småningom hos mig och jag spelade ett par brutna ackord med högerhandens alla fingrar, lite avancerat sådär. ”Du skall dra med tummen bara!” bullrade Ulf. Detta bär jag med mig än idag och för gärna vidare till yngre kolleger. Det kan tyckas som en larvigt enkel instruktion. Men just detta att välja enkla lösningar i stället för att krångla till saker i onödan har i alla fall varit en ledstjärna för mig alltsedan dess.

Jag är glad att jag hann bjuda in Ulf till KMH under mitt sista år som lärare där. Då hade det hunnit gå nästan fyrtio år sedan TV-kurserna och mina studenter hade nog en mycket diffus bild av vem han var, om de ens hört talas om honom. Men jag tror att han lämnade ett outplånligt intryck på alla som var där. Han var väl förberedd och hade med sig sina notutgåvor med korrekturfelen markerade samt några av sina egna inspelningar. Någon gjord av Sveriges Radio, en annan på en Revox-bandspelare hemma i köket. Alltsammans finns nu i KMH:s bibliotek. Innan vi skiljdes åt berättade han att han just konstruerat en grävmaskin.

Ulf G Åhslund blev 74 år.

2013-07-05

Att komikerna är kungarna i dagens samhälle manifesterades i förrgår i radions P3. I programmet Tankesmedjan intervjuades landsbygdsminister Eskil Erlandsson av en panel bestående av vad som föreföll vara ett gäng unga komiker.

En programpunkt var en “tankenöt” som skulle utmynna i att ministern skulle säga “knulla mig”. (“Ullamig och Knullamig befann sig i ett rum. Ullamig gick ut. Vem var då kvar?”.) Det är väl bra att man inte längre behöver uppträda med överdriven underdånighet inför en minister, men det kanske finns mellanting?

Statsrådet Erlandsson klarade situationen galant och gav överlag intrycket att vara en sympatisk och humoristisk person. Inte hade han vunnit på att tacka för sig och lämna studion. Om han vantrivdes i situationen så avslöjade han det inte en sekund. Imponerande! Allt sker på programledarnas villkor. Och många, uppenbarligen även en minister och hans presschef, tycks beredda att acceptera villkoren för en stunds utrymme i medierna.

Googlade lite nyss och det hela tycks inte ha föranlett några reaktioner. Nya tider råder…

Började inte alltsammans med Annika Lantz, som bjöd in kända personer till sitt program, vilka hade till enda uppgift att utgöra statister och lägga upp bollen så att programledaren fick smasha några one-liners?

Kommer osökt att tänka på Hassan, radioprogrammet där man busringde till Jarl Kulle och sade “bajs” innan man kvickt lade på luren. Varför kan jag fortfarande fnissa åt det fåniga tilltaget? Eller samma komikers “Spermaharen” där man bl.a. tillskrev Henning Mankell “Mitt Afrika”? Det måste ha att göra med underifrånperspektivet. En programledare som utnyttjar sin gäst för att plocka poäng gör det ovanifrån, utnyttjar ett övertag som han eller hon sällan förtjänat.

2013-07-04

Shit, Tommy Körberg folkpensionär? Nyss fyllde han ju 40!

Då hade han nyss flyttat hem efter ett par framgångsrika år i London och hade flott mottagning i en svit på Strand hotell. Jag visste att han hade skaffat en ny CD-spelare och hade därför köpt Stravinskys Eldfågeln på CD som present. Varför Stravinsky? Ingen aning.

Om Tommy kan sägas mycket. Här nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande kan få gåshud av att höra honom sjunga och nog kommer att få det under resten av mitt liv.

“Sjung tills du stupar” heter hans aktuella självbiografi/skiva/föreställning och jag är säker på att han kommer att göra just det: sjunga tills han stupar.

Det är en ynnest att periodvis ha fått arbeta med honom.

2013-06-30

Så är sommarens första “semester” till ända. (Jag får en till i mitten av juli.) Imorgon inleds två veckors sommarjobbande med Bachs partita i d-moll, den med den stora chaconnen, i Leksands kyrka under Musik vid Siljan. Så du kan tänka dig ungefär hur mycket semester det har blivit sedan barnens skolavslutning den 12 juni.

Under gästspelet i Berlin med Jennefelt/Florin-operan HOS OSS i början av månaden utnyttjade jag lediga stunder för att kunna ha Bach någorlunda aktuell tre veckor senare. Övade gjorde jag i det lägenhetshotell som utgjorde boendet, beläget ett trettiotal meter från Hitlers bunker invid Wilhelmstrasse. Det var märkligt att se den grusade parkeringsplatsen och tänka på vad som utspelade sig där, fyra meter under marknivån, våren 1945. Nu är de kringliggande gatorna uppkallade efter judiska kulturpersonligheter och ett stenkast västerut ligger det ganska nyinvigda minnesmonumentet över förintelsens offer.

Varje besök i Berlin är en lektion i europeisk 1900-talshistoria.

De två gångna veckorna har varit fyllda av dagliga skjutsningar till simskola och fotbollsträningar, men också av arrangering och förberedande repetitioner inför kommande projekt med Malena Ernman respektive Anne Sofie von Otter. Jag har äntligen börjat skriva noter i Sibelius, ett datorprogram jag införskaffade redan för ett par år sedan men som sedan förblev liggande i kartongen. Tills nu. Jag saknar möjligen känslan det innebär att med blyertspennan – streck för streck – skapa en notbild på papperet och glädjen i att försöka göra den tilltalande för ögat. Men datorns tydlighet och snabbhet liksom möjligheten att gå tillbaka och enkelt göra korrigeringar passar mig precis, även om jag ännu är nybörjare.

Och så har jag försökt stjäla åtminstone en liten stund varje dag för mig själv tillsammans med gitarren och Bach. Små förbättringar av bearbetningen har gjorts och kommer nog alltid att kunna göras i det livslånga umgänget med denna musik.

För dig, som vill smygtitta på min bearbetning så som den ser ut nu i juni 2013, bjuder jag på hela chaconnen, eller “Ciaccona” som Bach skriver på italienska, under rubriken DOWNLOADS ovan.

En fortsatt skön sommar önskar jag dig. Kanske ses vi i Leksands kyrka, i Dalhalla eller någon annanstans i sommarmusiksverige?

2013-05-07

På en gitarr kan en given ton oftast spelas på flera ställen på greppbrädan. Klangfärgen varierar då, vilket kan utnyttjas för att variera uttrycket. Då samma ton skall spelas samtidigt som en eller flera andra blir möjligheterna dock genast färre, ibland kan en viss kombination av toner tas bara på ett enda ställe på greppbrädan.

De här omständigheterna får till följd att det är svårare att spela noter ”a prima vista” på gitarr än på många andra instrument. På tangentinstrument, exempelvis, kan varje ton spelas på ett enda ställe på klaviaturen. Man måste förvisso välja vilket finger, som skall trycka ner tangenten, men det är ett annat problem.

För gitarrister är detta med fingersättning ett stort och viktigt kapitel. En illa vald fingersättning sätter obönhörligt käppar i hjulet för en aldrig så konstfull musikalisk gestaltning av en fras eller ett stycke. En insiktsfull dito kan få musiken att leva och andas på ett alldeles naturligt sätt och minimera de fysiska ansträngningarna. Det är ett tidskrävande men kreativt och ofta lönande arbete.

Det jag ville berätta lite om här är något som jag är benägen att kalla ”fingrarnas intelligens”, ett fenomen som jag blivit alltmer varse under senare år. Det går i korthet ut på att man tillåter ett växelspel mellan det medvetna, intellektuella arbetet med fingersättningar och händernas förmåga att fatta egna beslut. En förutsättning för att detta fenomen skall uppträda är att man först ackumulerat åratal, kanske decennier, av erfarenheter och olika fingertekniska lösningar.

Störst chans för en lyckad samverkan mellan det medvetna och det intuitiva tycks föreligga då man släpper en smula på koncentrationen. Man kanske tillåter tanken att vandra medan fingrarna spelar vidare i en viss passage. Det gäller dock att vara tillräckligt alert för att registrera att fingrarna och händerna just presenterat en alldeles egen, bättre lösning på det tekniska problemet. Då är det bråttom att åter höja koncentrationsnivån och medvetandegöra vad som just hänt.

Ett projekt som upptagit min tid under flera år nu är bearbetningen av Bachs Sei Solo, de tre sonatorna och tre partitorna för soloviolin. Om man jämför mina första manuskript med den senaste (inte definitiva) versionen av gitarrsättningen så kan man notera åtskilliga förbättringar av just fingersättningarna. I flera fall är dessa ett direkt resultat av att händernas intelligens tagits tillvara. Det som på papperet såg så naturligt och bra ut, visade sig underlägset fingrarnas väl beprövade erfarenhet.

Det skall sägas, att vad som är de bästa lösningarna rimligtvis skiljer sig åt från individ till individ, beroende på våra olika fysiologiska förutsättningar. Dessa förutsättningar kan dessutom förändras över tid.

Till sist kan jag hänvisa den intresserade till DOWNLOADS här på min hemsida. Där finns den första satsen i Sei Solo tillgänglig för nedladdning och eventuell begrundan, komplett med fingersättningar!

2013-04-14

Långfärdsskidor har, ärligt talat, aldrig riktigt varit min grej. Kanske beror det på att man nästan alltid begränsas till att köra i de spår som man själv eller någon annan redan gjort, det är svårt att improvisera om snön är djup.

I år har klimatet emellertid möjliggjort ett annat åkbeteende. Den långa vårvintern, med sina kalla nätter och dagsmeja, har gjort alla skidspår överflödiga. Skaren har hållit gott och väl för även en vuxen skidåkare och bäddat för underbara turer i solen hela mars och långt in i april, kors och tvärs i landskapet.

Idag skall värmen dra in enligt prognosen och därmed sätta punkt för skidsäsongen. Men i morse tog jag en sista chans, drog på mig ytterplaggen över pyjamasen och for ut över åkrarna bakom vårt hus. Jag fick visserligen kryssa mellan fläckar där den leriga jorden tittade fram under snötäcket, men föret var perfekt ännu vid halvniotiden.

Och så, plötsligt, hördes den, högt över mitt huvud – sånglärkan! Kombinationen av en typisk vinteraktivitet och mitt favoritvårläte var förvirrande, men samtidigt storartad! Det blev en kort men härlig sista tur innan jag ställde in skidor och stavar i boden.

Idag skall jag försöka hinna byta till sommardäck innan det är dags att fira Göstas 8-årsdag med släkten.