2012-10-29

Visst händer det att hjärnan försätter sig själv i “viloläge” när man som bäst skulle behöva den. Men här tänkte jag beröra det omvända: hjärnans förmåga att vid benådade tillfällen lösa problem medan man själv sysslar med annat.

Jag inbillar mig på intet vis att jag skulle vara ensam om att ha upplevt fenomenet. Men en kvalificerad gissning är att det krävs att man har några år på nacken för att denna funktion skall kunna träda i kraft. Jag tror nämligen att två förutsättningar krävs: att flera års erfarenhet av liknande problemlösning ackumulerats, lagrats i hjärnan, samt att problemet ifråga engagerar.

Det som föranleder mig att beskriva detta lilla mirakel, som jag vill kalla det, är mitt arbete med Sei Solo, de tre sonatorna och tre partitorna av Johann Sebastian Bach. Jag kan säga exakt när arbetet inleddes, även om jag inte kan ange ett datum. En av mina studenter på Kungl. Musikhögskolan, där jag tjänstgjorde 2001 – 2006, hade till en lektion med sig Manuel Barruecos gitarrbearbetning av de tre sonatorna. Han hade påbörjat instuderingen av den i C-dur. Redan några takter in i den stora fugan började frågetecknen hopa sig. “Borde man inte göra så här i stället? Varför har han valt den här lösningen och inte den här…” Det slutade med att jag hade knåpat ihop min egen bearbetning av sonatan och nu, åtta år senare, är det snart dags att – efter bästa förmåga – framföra min version av hela Sei Solo. (För studentens del slutade det hela med att han bytte instrument, han är numera en anlitad lutenist. Vilka slutsatser jag nu skall dra av det…) Projektet har varit omfattande och högst engagerande. Det har föregåtts av decennier av Bach-spel om än inte alltid på samma ambitiösa nivå. Mina första Bach-bearbetningar – för altgitarr – är från 1978.

Trettiofyra års erfarenhet och ett stort engagemang finns alltså i botten. Därför kan det nu hända att jag under en skogspromenad eller medan jag borstar tänderna får ett kort meddelande från min egen hjärna: “Ta bort basstämman i Chaconnens takt 65-66, den tillför ändå ingenting där.”

Nästa gång tänkte jag tala lite om händernas, fingrarnas intelligens.

2012-10-04

Helgen dominerades för min del av två lyckade uruppföranden: Svante Henrysons 3×3, tillsammans med Svante själv och Cecilia Zilliacus i Umeå, och kammaroperan HOS OSS i Stockholm, med text av Magnus Florin och musik av Thomas Jennefelt. Fina verk i båda fallen och en lustfylld, udda upplevelse att spela opera i en privat lägenhet på Södermalm.

Den kommande månaden kommer jag att djupdyka i Bach. Under flera år har jag i mån av tid sysslat med Sei Solo, de tre sonatorna och tre partitorna för soloviolin. Nu försöker jag göra mig redo för det första kompletta framförandet av verket i min egen gitarrbearbetning och jag tänkte berätta lite om det arbetet här under de kommande veckorna.

Bachs sättning för soloviolin går egentligen utmärkt att spela på gitarr. Så varför besvära sig med att göra en särskild gitarrsättning? Det skall sägas direkt att inte alla väljer den vägen. Den fine finländske gitarristen Timo Korhonen har nyligen publicerat såväl en notutgåva som en skivinspelning av samma verk, nästan helt utan tillägg eller andra ändringar. Och jag må säga att det klingar fint, ganska sällan saknar jag den fylligare basstämma som jag själv ofta valt att lägga till.

Det finns två skäl till att jag valt att “fylla ut” Bachs originaltext. Det ena är att det är en kreativ och kul syssla. Det andra, och tyngst vägande, är att Bach gjorde så själv! Det finns två exempel: partitan i E-dur BWV 1006 och fugan ur sonatan i g-moll BWV 1001. I fallet med partitan finns en sättning, på två notsystem med diskant- resp. basklav, för ett icke angivet instrument. Man skulle kunna tänka sig luta (denna version av verket brukar också benämnas “lutsvit nr.4”) men jag lutar personligen mer åt klaver. (en lång drill i gavottens takt 82-85 hör till det som leder mig till den gissningen.) Oavsett vilket, så ger detta manuskript av tonsättarens egen hand ovärderlig vägledning. Bach har försett hela verket med en basstämma, inte olik en generalbasstämma (basso continuo). När det gäller g-mollfugan finns en lutsättning av en samtida lutenist, troligen Johann Christian Weyrauch, men dessutom finns en sättning i d-moll för orgel av Bach själv. Även här är sättningen avsevärt fylligare än violinversionen.

Hela sonatan i a-moll BWV 1003 och den första satsen ur C-dursonatan finns i klaversättningar av dunkelt ursprung. De är troligen inte av Bach själv utan av mer eller mindre samtida kolleger. De ger en god inblick i hur musiken har modifierats för att passa ett annat instrument än originalets violin, den har gjorts “idiomatisk” för att använda en fackterm.

Men det finns en fallgrop här och det är något som sysselsatt min tankeverksamhet åtskilligt under senare tid. Inte alla satser i Sei Solo vinner på att utsättas för samma behandling, har jag kommit att märka. Exempelvis doublarna i den första partitan är komponerade på ett sådant sätt att, trots att de per definition är enstämmiga, de innehåller all nödvändig information för att lyssnaren skall uppfatta hela det harmoniska förloppet och dessutom inte sällan en invävd basstämma. Det är fåfängt att försöka ”förbättra” sättningen, den är ju fulländad!

Nästa gång tänkte jag skriva lite om ett intressant fenomen, som jag kommit att erfara under mitt arbete med Bach: hjärnans benägenhet att i det undermedvetna jobba vidare med problemlösning samtidigt som man själv är upptagen med annat.

2012-09-27

Under tre septemberdagar traskar jag åtskilliga gånger den korta sträckan mellan hotellet och Philharmonie. Jag befinner mig i Berlin för att medverka i en konsert ägnad 100-årsjubilaren John Cage och tar mig inte tid att göra några längre promenader. Några måltider äter jag på restaurangerna i det intilliggande Sony Center och vid ett tillfälle gör jag en liten omväg förbi Potsdamer Platz, där jag blir stående framför ett par kvarlämnade sektioner av den gamla Berlinmuren.

Är det något som slår mig, nu som vid tidigare besök här, så är det hur imponerande man i Tysklands huvudstad hanterar sin beklämmande 1900-talshistoria. Det hade ju varit frestande, tänker jag, att försöka glömma eländet, muren och alltihop. Men här har man valt en annan väg. De plågsamma minnena av krig, etnisk rensning och allmän ofrihet hålls levande i den här staden och jag berörs lika starkt varje gång.

Hemma har vi varit lyckligt förskonade under så lång tid att vi lätt glömmer varför EU en gång bildades. Den svenska diskussionen om unionen inskränks alltför ofta till att handla om växelkurser och andra, jämförelsevis triviala ting.

Varje Berlinvistelse får mig att reflektera kring begrepp som “vi” och “dom”. Vilka inbegriper du och jag i “vi”? Vi i familjen, vi i byn, staden, landsändan eller nationen? Europa?

Vi människor?

2012-06-21

Årets längsta dag inleddes fint med simskola i Alunda i strålande försommarväder. Har annars ägnat timmar åt att våndas över beslutet att tacka ja eller nej till en konsert i Darmstadt med Ensemble Modern den 14 juli. Det är ett spännande projekt med musik av 100-årsjubilaren John Cage, men äventyret skulle förkorta vår planerade semester på ett olyckligt sätt.

Samtidigt pågår förberedelserna inför midsommarfirandet här i Tuna. Riksspelmannen Per Runberg från grannbyn Saringe och jag träffades häromdagen och tog igenom hela repertoaren, från Små Grodorna till Gånglåt efter Långbacka Jan. Kyrkoherden, som brukar leda danslekarna kring stången, har i år semester, så jag får debutera i den rollen. Efter det finns inga fler vuxenpoäng att få.

Såg att det var möjligt att förlänga semestern in i augusti och beslöt därför – efter förhandling med hustrun – att tacka ja till Ensemble Modern. Det innebär att jag också följer med dem till Berlins Philharmonie med samma program i september, under Musikfest Berlin.

Men först: Små grodorna!

2012-05-31

Nyligen kom jag överens med Kulturhuset i Ytterjärna om att framföra de tre sonaterna och tre partitorna av Johann Sebastian Bach, anspråkslöst betitlade ”Sei Solo”, uppdelade på tre konserter i Allhelgonahelgen i början av november. Det är ett stort åtagande från min sida – och ganska modigt av Kulturhuset, ingen av oss har ju en aning om huruvida det kommer att bli bra. Men jag är tacksam för möjligheten att få spänna bågen så pass hårt. Och en sak vet vi i alla fall: musikens halt borgar för att det inte skall behöva bli ett komplett magplask.

Jag har citerat Ingmar Bergman här en gång tidigare, men gör det gärna igen. Så här skriver han i en arbetsbok till Tystnaden 1962:

”Johan Sebastian Bach. Mänskor orkar inte med alla de ord som hör till religionens ritualer. [—] I Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens föroreningar. Vi låter vår såriga tanke stillna och behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst heliga.”

2012-04-30

På tisdag är det den 2 maj, Olle Adolphsons födelsedag. Då får Lisa Nilsson ta emot det pris på 50 000 kronor, som instiftats till Olles minne. Hon hamnar därmed i gott sällskap, måste man säga: Lars Forssell, Sven-Bertil Taube, Gunnar Eriksson och Märta Ramsten heter de tidigare pristagarna.

Minnesfonden är inte särskilt rik och nu är det tre år sedan något pris kunde delas ut. Men på tisdag är det alltså åter dags för en liten ceremoni på Mariaberget i Stockholm, med musik och traditionsenlig strömmingsmacka, öl och en klar.

Prismotiveringen lyder så här:

Med innerlig röst och mästerlig sångteknik rör sig Lisa Nilsson respektfullt och med stor musikalisk intelligens i olika genrer utan att ge avkall på sin personlighet. Hon levandegör berättelser med samma sakligt återhållsamma virtuositet som kännetecknade interpreten Olle Adolphson och har med sina egna sånger visat på ett kongenialt förvaltande av svensk vistradition.

Med anledning av tilldragelsen, i kombination med vårens efterlängtade ankomst, passar jag på att vårda ytterligare en tradition: att bjuda på Olle Adolphsons svenska tolkning av Aasmund Olavsson Vinjes dikt Våren, den som tonsattes av Edvard Grieg.

Ännu en gång fick jag nåden att se en vinter ge vika
Doftande häggblom på grönskande gren i våren den rika
Ännu en gång såg jag isarna blå från stränderna flyta
Drivorna vittra och forsen i ån få brusa och bryta
Gräset det gröna jag ännu en gång fick skåda med blommor
Ännu en gång höra vårfågelns sång mot sol och mot sommar

Soldallring är mig förunnat att se på vårbacken dansa
Ängarna grönska och hagarna le där blomster sig kransa
Allt detta liv som jag sett varje vår – jag skall ju det mista
Undrande spörjer jag våren som går: Månn du var den sista
Må det så vara, så mycket av skönt mig livet ju sände
Mera jag fick än jag hade förtjänt – och allt har en ände

Så skall jag själv i den vårliga ängd en gång bäddas neder
Så får jag hem under blommornas hägn där marken sig gläder
Allt det som våren tillmäter mig bar med blomster i dräkten
Så som en hälsning det syntes mig var från längst svunna släkten
Därför jag fann mellan björkar och al i våren en gåta
Därför det ljöd i den flöjten jag skar en ton som vill gråta

2012-04-13

Det hade kunnat vara Killinggängets vidareutveckling av Nilecity: Thommy Berggren och ett gäng Dramatenskådisar bygger under loppet av en TV-timme upp en förtätad stämning kring August Strindberg. Och, just när man sitter där och tänker ”fan, vad bra han är Thommy Berggren”, tonas musiken plötsligt ner för att ge plats åt ett reklaminslag.

Men det är inte Nilecity eller något annat satirprogram och det är inte 3:an eller Kanal 5. Det är den nya kulturen inom SVT. Medan all uppmärksamhet ägnades åt ”Nya Aktuellt” och avvecklingen av TV-hallåorna, ägde en annan stor förändring rum i det tysta. SVT använder sedan i mars eftertexterna till att göra reklam för andra, kommande program. Själva texterna skuffas undan till en del av skärmen till förmån för informationen om det som komma skall. Eventuell musik tonas ner för att ge plats åt en käck speakerröst.

Det är en ren gissning, men jag tror inte att man inom SVT varit helt eniga om nyordningen. De, som ändå genomdrivit den (och jag skulle bra gärna vilja veta vilka det är), har avslöjat några saker om sig själva:

– De är grandiost tondöva. För okänsligare övergångar får man leta efter.

– De tror inte, eller vill inte, att vi bryr oss om vem som är avsändaren, dvs vilka som gjort programmet. Vi skall bli mer okritiska TV-konsumenter.

– Känner de någon som helst stolthet över sina egna medarbetare, så tycks ängslan att tappa tittare ändå väga tyngre: Tänk om någon byter till ”Bonde söker fru” medan vi ger cred åt Thommy Berggrens kostymtecknare!

Värst är kanske ändå att de påverkar oss alla att bli mindre benägna att avsluta en sak innan vi tar itu med nästa. Och att vi mycket snart kommer att ha vant oss vid att det är så här det ser ut.

2012-03-20

OK, jag hade klarat mig bra utan det senaste dygnets nederbörd. Men nu har vi återigen ett tunt täcke av fin spårsnö.

Det intresserar mig alltid att se vilka som hälsat på oss under natten. Ofta är det rådjuren och räven, som vintertid obönhörligt avslöjas genom sina fotavtryck. Den senare är en mer sällsynt gäst sedan vi gjorde oss av med hönsen före jul.

Men den här morgonen är det bara grannens katt som korsat vår tomt. Mer upphetsande var det för några veckor sedan, när vi tyckte oss se såväl spår som spillning av björn i skogen, fem hundra meter sydost om vårt hus.

Tranströmer skriver:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön
Språk men inga ord.

(ur Det vilda torget, 1983)

Nu säger vår granne Karin att det nog inte var björn utan snarare häst. Men ändå!

2012-03-06

Idag, vid frukostbordet, berättade jag för de förundrade barnen och den nästan lika förundrade hustrun om att när jag var liten, så fanns det bara svartvit TV. I vår familj hyrde vi under en tid själva TV-apparaten. Denna pjäs var utrustad med ett myntinkast på baksidan (ja, jag vet att detta låter som förra århundradet men det var det ju också) och med jämna mellanrum slocknade bilden på skärmen. Då gällde det att ha enkronor till hands att stoppa in i nämnda myntinkast. Jag minns fler är ett tillfälle, då burken lade av mitt i Pippi Långstrump eller Saltkråkan och pappa fick lubba ut och försöka växla en femkronorssedel. Min fru, som tillhör färgtevegenerationen, sken upp över sin gröttallrik: “Du borde hälsa på i skolan och berätta för barnen om hur det var förr!”

Apropå förr: Här kommer en länk till ett klipp med Dudley Moore som parodierar Peter Pears som sjunger Benjamin Britten. Ja, du hör ju själv att det inte är riktigt samma typ av TV-underhållning som den vi begåvas med nuförtiden.

Dudley Moore

 

 

2012-02-24

Vi har sportlov. Det är morgon, barnen har just ätit frukost och sitter fridsamt tillsammans – med optimerade blodsockernivåer – kring pysselbordet i salen. Jag röjer undan i köket, men kan höra följande konversation inifrån salen:

– Sean Banan suger. (Fyraåringen)
– Nej, Sean Banan äger. (Sjuåringen)
– Nähä, Sean Banan suger fett. (Nioåringen)

Vilket – förutom att det tydligt ringar in Sean Banans målgrupp – osökt för mig in på Melodifestivalen 2012. Som alla förstår, handlar det inte längre bara om att vaska fram bra låtar, utan minst lika mycket om att skapa ”snackisar” genom att engagera artister som sticker ut på olika sätt. (Sean Banan är ju inte den enda…) Det måtte vara ett gäng cyniker som sköter den biten. Annars är årets upplaga av själva programmen genomförd med lätt handlag. Generellt kan man inte påstå att det var bättre förr, tvärtom! Det som verkligen antagit abnorma proportioner är den mediala uppståndelsen kring evenemangen.

Samtidigt som jag blir bedrövad när medierna gör sitt bästa för att få oss alla att verka ännu dummare än vi är, är jag högst medveten om att jag själv har Melodifestivalen att tacka för flera saker. Malena Ernman hade förvisso en stor och trogen publik redan innan hon gick och vann tävlingen, men jag tror ändå att det är tack vare Melodifestivalen som hon kan fylla Dalhalla dubbelt upp, eller åka på utsålda julturnéer. Och jag får åka snålskjuts! Med Malena får jag möta en stor och härlig publik, men de många konserterna ger mig också den ekonomiska möjligheten att pyssla med mina egna, betydligt smalare projekt. Utan Malenas Melodifestivalsuccé, ingen Steve Reich-skivutgivning för min del, vore ett sätt att sammanfatta det hela.

Tack Christer Björkman och SVT!

2012-02-16

I morgon är sista dagen av sammanlagt sju i Atlantis studio på Karlbergsvägen i Stockholm. Om allt går bra skall jag då ha hunnit spela in merparten av tre nya skivor tillsammans med Georg Riedel på kontrabas. Andra musiker som gästspelat i varierande omfattning är trumslagaren Jonas Holgersson, organisten Andreas Hellqvist, riksspelmannen Per Runberg, basisten Fredrik Jonsson och jazzgitarristen Andreas Öberg.

Nu svajar hela skivbranschen, så det är omöjligt att säga någonting säkert om utgivningen av resultatet. Men den ursprungliga tanken vara att göra en, för att inte säga tre, uppföljare till ”Sånger utan ord”, Georgs om min omtyckta skiva som kom ut på Naxos för två år sedan. Vi får väl se hur det blir. Jag kan i alla fall rapportera att arbetet med inspelningen varit som en dröm med alla lysande musikanter i den gamla fina studion och med Janne Hansson bakom Neve-bordet.

Förhoppningen är att ”Julsånger utan ord” skall ligga på skivdiskarna framåt advent. Om några skivdiskar finns kvar då.

2012-01-25

Hur många svenskar jobbar på sjön? Några hundra? Nej, några tusen måste det väl vara. Men de, som regelbundet ger sig ut till havs, sitter de med örat klistrat mot radioapparaten kl 05.55 för att höra Sjöväderrapporten från SMHI? Min förmodan är att dessa sjöfarare är ständigt uppkopplade mot ett antal vädertjänster på nätet och därför inte beroende av att höra en knarrig röst läsa upp de insamlade observationerna på ett givet klockslag.

– Väderöarna, ost 5 m/s.
– Måseskär, nordost 4 m/s, vridande mot nord.

För min del finns det egentligen ingen som helst anledning att informera mig om den aktuella vindriktningen vid Bjuröklubb eller Rödkallen, min tillvaro påverkas inte heller av om sikten vid Hallands Väderö är god eller dålig. Ändå kan jag inte förmå mig att byta kanal när det blir dags för Sjöväderrapporten.

– Utklippan, väst 7 m/s och dålig sikt.
– Östergarnsholm, nord 6 m/s och snöbyar

Det blir lite som en ritual, närmast en besvärjelse, under vilken Sveriges konturer framträder. Tiderna förändras, men Svenska högarna ligger där de alltid har legat. Mellan Stavsnäs och Söderarm.

– Eggegrund, västnordväst 8 m/s och regn, upphörande från nordost.

Orden inger trygghet, kanske samma sorts trygghet som många kan skänkas av kyrkliga ritualer.

– Kuggören och Brämön, nordnordost 5 m/s.

Det må blåsa styv kuling, men Sverige består, åtminstone till det yttre. Också i tider när stora industriföretag går omkull, partiledare sitter löst och valutor svajar.

– Storön, full storm, hagel och drivis.

Slut på rapporten.