GRÄNSLANDET

2020-08-31

Det är någonting med bröllop och begravningar, som sätter fart på ens inre känsloliv. Det kan jag väl inte vara ensam om att uppleva? Kanske beror det på att samtliga deltagare för en stund kliver ur sina respektive bubblor och förenas i högtidlighållandet av någonting verkligt  betydelsefullt. Man tillåts släppa alla tankar på karriär och vardagens bestyr och våndor, men påminns i gengäld om avgörande händelser och vägval i ens eget liv. Någonting händer inombords, lite som när man kör ner en pinne i en varmkompost och geggar runt ett tag. Det blir varmt och man får syn på saker i olika stadier av nedbrytning som man glömt att man en gång stoppan ner där, om liknelsen ursäktas.

Nu har det på kort tid varit två begravningar, senast det försenade avskedstagandet av vännen – sedan trettio år! – Olof Thunberg. Dessutom ett mycket kärleksfullt firande av två andra mångåriga vänners tioåriga bröllopsdag. Det har förmodligen mjukat upp mina känslomässiga receptorer, för under det senaste dygnet har jag blivit osedvanligt starkt påverkad av ett par musikupplevelser.

Först hemma i köket, böjd över pastakastrullen, när Lisa Nilsson i en färsk inspelning från Berwaldhallen, utsänd i SR P2 till min lilla transistorradio från Clas Ohlson, lägger hela sin själ i ett sista “God, give me strength” precis innan Nils Landgren tar över i ett trombonsolo, uppbackad av ett storband i toppklass. Då är det inte längre löken som får mina ögon att tåras.

I morse, på SVT Play, såg jag så konsertfilmen “Gränslandet”, där yngre kolleger lyckats iscensätta en festival för kammarmusik och symfonisk musik i klubbmiljö på Trädgården under Skanstullsbron. Det är mycket fint. Allra finast blir det i filmens sista del, när ett drygt hundratal av festivalbesökarna utrustas med självlysande hörlurar. Jag antar att lurarnas funktion är att skärma av det yttre larmet, som till exempel ljudet av bargäster och tunnelbanetågen som passerar över bron, och låta lyssnarna fokusera på pianisten, placerad vid en analog Yamaha-flygel mitt ibland åhörarna. Det är den lysande David Huang, även han försedd med självlysande lurar, som ger sin version av Goldbergvariationerna av Johan Sebastian Bach (i filmen får vi åtta minuter av det omfångsrika verket). Han spelar som den mästare han är. Och filmens producent, David Tarrodi, lyckas förhöja upplevelsen ytterligare genom att känsligt klippa in bilder på andäktigt lyssnande människor. Det för tankarna till Ingmar Bergmans Trollflöjten, där ett av regigreppen var att klippa in närbilder på ansikten, representerande förundrade, hänförda åskådare i teater- eller biosalongens mörker. I Bergmans film utgörs den yttre fonden av Drottningsholms slottsteater. I Tarrodis är det den moderna storstaden från en tid (2019) då vi människor ännu slapp iaktta fysisk distansering. Det är storslaget, hoppingivande och vemodigt på samma gång.

Och det ger mig en anledning att ännu en gång återge följande citat av just Ingmar Bergman, ur en arbetsbok till “Tystnaden”, 1962:

”Johan Sebastian Bach. Mänskor orkar inte med alla de ord som hör till religionens ritualer. [—] I Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens föroreningar. Vi låter vår såriga tanke stillna och behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst heliga.”

 

 

TILL OCH MED DOM

2020-07-21

Hörde Emma Adbåge sommarprata i P1 idag. En som hon måste man ju bara älska! Ett pärlband av tänkvärdheter presenterades med en sorts underskruvad humor och anspråkslöshet, en välgörande kontrast till den pretentiösa föreläsarattityd som man också hört prov på i år.

(Sommar i P1 – det här kommer att bli en lång parentes – kan man f.ö. säga mycket om. Valet av sommarvärdar, till exempel. “Vad, skall den sommarprata?” Även om jag själv bara hört ett fåtal program är mitt intryck att sammanvägningen av mångfald, kvalitet och variation är berömvärd. Få parametrar har lämnats åt slumpen. Inte alla sommarvärdarna har samma angelägenhetsgrad som Greta Thunberg eller Betlehem Isaak, men hade det ens varit eftersträvansvärt? Programserien marknadsförs numera med en frenesi som jag gissar hade fått dess skapare Tage Danielsson att känna sig obekväm. “Starka berättelser” är ett mantra som återkommit i de oräkneliga reklamjinglar som förebådat seriestarten. Ett ämne, som närmast undantagslöst infriar detta säljargument, är DÖDEN. Den egna eller andras. För några år sedan sändes Christian Falks program i anslutning till hans död, jag minns nu inte om det var strax före eller strax efter. I fjol var det kompositören Sven-David Sandström som talade till oss “från andra sidan”, han hade spelat in sitt manus strax före sin bortgång. I år talade en före detta munk om sin egen fars assisterade självmord och den egna obotliga sjukdomen. Den, som inte grips av berättelser som dessa, måste ha ett hjärta av sten. Redaktionen för Sommar i P1 förefaller onekligen ha en magnetisk dragning till ämnet. Jag kan inte hjälpa det, men jag kommer att tänka på Killinggängets “På sista versen – en liten film om döden” från 1999, regisserad av den geniale Tomas Alfredson. Den handlar om en dokumentärfilmare, KG Forsberg, vars karriär gått i stå. När hans far ligger på sitt yttersta, ser han en möjlighet; att sända pappans dödsögonblick direkt i SVT. Hans chefer blir entusiastiska, de överväger rentav att lyfta ett program med Björn Skifs på bästa sändningstid ur tablån till förmån för den spektakulära händelsen. Det hela är, som var och en kan förstå, en rejält skruvad satir. Varför får jag ändå en känsla av att det vore som en våt dröm för Sommar i P1; att få sända en känd persons sista ögonblick i livet? Helst strax före kl. 14:28, så att Sten Carlbergs fina avsignatur lagom hinns med, följt av den obligatoriska presentationen av morgondagens sommarvärd?)

Det jag egentligen skulle skriva om här var en av låtarna som Emma Adbåge spelade i sitt program; “Till och med dom” med Emil Jensen. Den var ny för mig, och en trevlig bekantskap. Det måste vara ovanligt att en låtskrivare uppfinner ett helt nytt berättarperspektiv. Exempel finns förstås; i brådrasket tänker jag på “Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och “Grön kväll i Margretelund” av Olle Adolphson. I Winnerbäcks duett är det ett par, där såväl “han” som “hon” redogör för vad de skulle ta sig före om de bleve lämnade av den andra. Olle Adolphson inleder i “Grön kväll…” varje versrad med ordet “vem”, ett grepp som ger texten en höjd långt ovan den redogörelse för gårdagskvällens händelser som den faktiskt är.

Åter till Emil Jensen:

Jag ser en dansk familj som cyklar runt på stan när det är mörkt

Till och med dom skulle jag hellre va just nu

Jag ser ett äldre par som suger energier ur varann

Till och med dom skulle jag hellre va just nu…

Du hittar hela texten på nätet, det gjorde i alla fall jag.

 

 

LANTLIV

2020-06-18

Ett av mina dåliga samveten är detta: jag gynnar inte tillräckligt ofta min lokala handlare, Hassan, snett över vägen här i Tuna. I stället har jag ovanan att göra merparten av mina inköp på Ica i Alunda, sju kilometer härifrån, vars sortiment förstås är mycket bredare.

I kväll kompletteringshandlade jag dock på Tuna Jourlivs, som affären heter, inför morgondagens midsommarfirande efter att först ha varit med och klätt stången på festplatsen. Hassan satt på trappan och rökte när jag kom. Jag slog mig ner i försommarkvällen och konverserade en stund.

Hassan är toppen, ett socialt nav i byn. Vi talade om våra barn, om midsommar och en del annat. Sedan gick jag in och kompletteringshandlade en 2 liters Cola och en Fanta Exotic. Lade till en avocado och, ja vad var det nu, en citron? för att inte verka snål. Vid kassan stod ett parti schampo och balsam, Barnängen. Mitt märke, två för trettio! Schampo fanns i Normal, balsam bara i Volym. Jag behöver inte volym, jag behöver färg. En gång i tiden hade jag mörkbrunt hår. Sedan blev det grått, nu är det det vitt, mer eller mindre.

Jag köpte volymbalsamet från Barnängen. Det kan i alla fall inte inte skada, tänkte jag. Att ha stort, vitt hår alltså.

På vägen ut möttes jag i dörren av grannens tonårsdotter, iklädd en hoodie med texten FUCK YOU, I DRIVE A VOLVO på ryggen.

I morgon reser vi stången, spelar traditionsenligt Gånglåt efter Rasbo-spelmannen Långbacka-Jan och sjunger sånger på behörigt avstånd från varandra. Några ringlekar blir det förstås inte. Å andra sidan väntas det finaste midsommarväder man kan önska sig.

Ha en riktigt fin helg, Du också!

 

 

TRUBBEL. BERÄTTELSEN OM OLLE ADOLPHSON

2020-06-12

För två dagar sedan låg det ett paket i min brevlåda, som visade sig innehålla ett exemplar av “Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson”. Det vill säga Jan Malmborgs splitternya biografi över författaren, kompositören, konstnären, artisten och människan Olle. Jag kastade mig genast över boken och har i princip inte förmått lägga den ifrån mig förrän nu, närmare femhundra sidor senare.

Mycket är välbekant i den välgjorda, kronologiska genomgången av Olles liv, men överraskande många detaljer är nya för mig. Och då hade jag ändå förmånen att lära känna denne ikon någorlunda väl 1993, i samband med inspelningen av skivan “Älskar inte jag dig då”. Det slår mig att han vid tiden var exakt så gammal som jag är nu; femtionio år och några månader. Det slår mig också att jag inte har några minnen av Olle från hans allra sista tid, då hans hälsotillstånd alltmer försämrades. Den sammanföll i och för sig med min egen tid som nybliven småbarnsförälder, kanske förklarar det saken.

Under läsningen påminns man om hans mångfacetterade intressen, hur bildad och beläst han var. “Ett universitet på två ben” har någon sagt om Olle Adolphson. Skildringen i boken tydliggör också hur synen på papparollen förändrats med tiden. Det ankommer sannerligen inte på mig att recensera Olle som vårdnadshavare. Men kontrasten till mina egna erfarenheter på området är närmast skrattretande. I min värld har åren som förälder i hög grad präglats av sådant som regelbundna besök på BVC, noggrant schemalagd städning av vårt föräldradrivna dagis, möten med skolans föräldraförening, skjutsning till allsköns aktiviteter, tjänstgöring som djupt okunnig tränare för sonens fotbollslag och att sitta och frysa i ett ridhus medan yngsta dottern skumpar runt på en uttråkad islandshäst. Olle beskrivs av sina sex barn som en underbar pappa vid de periodvis sporadiska tillfällen då han faktiskt var närvarande. Han förefaller å sin sida ha upplevt det som helt naturligt, även under småbarnsåren, att prioritera tjurfäktning i Spanien (som åskådare, bör tilläggas), inspirationsresor till Frankrike eller vinprovning i Stockholms ytterskärgård närhelst andan föll på. Jag tror inte att han var unik för sin tid i det avseendet.

Författaren Peter Englund skrev någonstans att män ur vår generation åtnjuter en förmån jämfört med våra fäder; den att få knyta an till sina barn. Det finns såklart massor av män, jämnåriga med Olle Adolphson, som tagit föräldraskapet på största allvar, men det förväntades nog inte av dem på samma sätt som det förväntats av oss. Troligen har de männen, i likhet med de flesta av oss, valt bort sådant som månadslånga seglatser i Medelhavet, utsvävande krogliv och tillfälliga romantiska förbindelser. Nej, jag avser inte att moralisera eller slå mig för bröstet. Jag känner mig inte som någon underbar pappa och är i många avseenden sorgligt begränsad vid en jämförelse: jag kan varken segla eller rida, har inte läst Dante eller Cervantes och kan inte föreläsa om det provensalska köket eller om svenska dialekter. Jag sköter mitt arbete efter förmåga. Och så gör jag mitt bästa för att mina barn en dag skall kunna tänka tillbaka på sin uppväxt utan att känna förebråelse.

Olle och jag blev inte precis nära vänner, men jag upplevde att det fanns en ömsesidig respekt och tillgivenhet. Det var undantagslöst lärorikt och underhållande att umgås med honom, på såväl som som bredvid scenen.

Mitt sista möte med honom ägde rum i Kilen i Kulturhuset i Stockholm i september 2002. Jag hade året före tillträtt en tjänst som lektor i gitarr vid Kungl. Musikhögskolan. Nu hade jag bjudit in Olle till en workshop med skolans gitarr- och sångstuderande. Av någon anledning höll vi till i Kulturhuset och inte på skolan. Det hela gick ut på att studenterna, två-och-två, skulle studera in en svensk visa – av Olle eller någon annan – och sedan framföra den inför de församlade åhörarna, varpå Olle skulle instruera dem och föreslå eventuella förbättringar. Det är en ganska vanlig undervisningsform i musikvärlden, kallad “masterclass” eller “mästarkurs”. Jag vill minnas att jag hämtade Olle med taxi vid bostaden på Hornsgatan. Det började inte så bra. Kulturhuset var öppet men Kilen var låst och det tog en stund innan vi hittade en vaktmästare som kunde släppa in oss och publiken i salen. Olle var småfull och lättrörd. Han var påtagligt gripen av att höra dessa unga människor framföra hans sånger och blev flera gånger blank på ögonen. Det stod strax klart att han inte avsåg att instruera studenterna eller ens försöka komma med några goda råd. “Det var mycket fint”, kunde han på sin höjd få fram, med en tår i ögonvrån. I stället fick jag försöka dra saker ur honom, som hade med sångerna eller dess tillkomst att göra. Och då kom han igång, som den lysande berättare han var. Jag minns bland annat att en duo framförde Astrid Lindgrens och Georg Riedels “Fattig bonddräng” och att jag bland annat fick honom att berätta om sin relation till upphovspersonerna, som han högaktade. Det hela utvecklades till en både rörande och minnesvärd kväll och jag kan inte tänka mig annat än att de studenter som medverkade tänker tillbaka på den med tacksamhet och förundran.

Efteråt erbjöd sig vännerna Ralf Sandberg och Torhild Vinnberg, som funnits bland åhörarna, att skjutsa hem Olle. Som jag minns det, var det sista gången jag såg honom.

Boken “Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson” utkommer den 16 juni på Bonniers förlag och rekommenderas härmed varmt.

 

 

EN ENKEL VISA

2020-05-18

Lära sig behärska ett nytt musikinstrument. Tillägna sig ett främmande språk. Förkovra sig i världslitteraturen eller testa några nya matlagningsrecept. Se där, utmärkta exempel på aktiviteter att fylla sin tid med, nu när de professionella uppdragen lyser med sin frånvaro.

Personligen har jag inte kommit till skott med något enda av allt det där. I stället sitter jag om dagarna och pillar med noter; reviderar och/eller renskriver gamla arrangemang. Komponerar en snutt då och då. Försöker hålla igång gitarrspelet någorlunda. Det skall sägas att jag också motionerar hyfsat regelbundet och att jag lyckats leverera ett par stråkarrangemang jag åtagit mig att göra, till en turné som i bästa fall blir av i höst, förutsatt att Coronarestriktionerna hävs.

En sång, som jag arrangerade för några år sedan och som jag nu snyggar till noterna på, är “Il nous faut regarder” av Jaques Brel, med svensk text av Lars Forssell. “En enkel visa” heter den då. Jag hörde den första gången sjungas av Eva Pilat i samband med ett Forssell-seminarium på Nalen och fastnade direkt för texten. Ja, melodin också, och Eva Pilat själv för den delen. Flera år senare satte jag den i händerna (eller kanske snarare halsen) på Tommy Körberg. Med viss framgång faktisk, han spelade in den på skivan “Sjung tills du stupar” 2012.

Lars Forssell var sannerligen, precis som Kristina Lugn, en skådespelarnas, sångarnas och musikernas poet. Många av hans mest omtyckta sångtexter (“Snurra min jord”, “Jag står här på ett torg”, “Syster följ mig hän”, m.fl.) är i själva verket svenska versioner av franska förlagor. “En enkel visa” är hans enda Brel-tolkning. Översättningen är ganska fri. Sångens enkla budskap är, att det – mitt i eländet – finns mycket att glädjas åt. Små saker. Vilket känns särskilt tänkvärt i dessa tider. Den första strofen återges här, helt utan några som helst upphovsrättsliga tillstånd:

 

Igenom allt du ser av nöd och krig och gråt

På andra sidan sorgen och Karons gamla båt

Igenom alla drömmar som bara går i kvav

Och alla slitna tömmar som styr dig till din grav

Igenom larm och läror, igenom split och ve

På andra sidan ondskan och allt du måste se

 

Så måste du ju se allt som är tyst och still

En svala som en punkt som flyger vart den vill

En båt som lägger ut, en vind i en allé

En vän du håller av, ett barn som börjar le

En svala som en punkt, en vind i en allé

Ett hav som ligger lugnt, ett barn som börjar le

 

 

KRISTINA LUGN 1948 – 2020

2020-05-11

“Jag är inte riktigt mig själv idag. Och det är jag väldigt glad för!” Ett av många favoritcitat av Kristina Lugn, denna geniala, säregna person. Nog är det konstigt att man kan sakna en människa man inte kände.

På bilder, som nu publiceras med anledning av hennes bortgång, syns hon bl.a. tillsammans med samarbetspartnern Benny Andersson. Konstellationen skulle kunna förefalla omaka, men var nog klockren. Båda har i sina verk odlat ett vardagligt tilltal, på ytan ibland nästan konstlöst, som i Benny Anderssons fall kan ta sig uttryck i vad som vid slarvig lysning skulle kunna avfärdas som “dansbandsmusik”. Men skärskådar man en Benny-låt, upptäcker man alltid fina detaljer – en udda taktart, en ojämn period – som, utan att vara iögonfallande, höjer kompositionen över det banala. Kristna Lugn, å sin sida, botaniserar gärna i gråaste byråkratsvenska och lyckas som genom trolleri upphöja ord som “grannkommun” till poesi. Visst är det välgörande med begåvade människor, som inte har behovet att skylta med sin briljans i tid och otid? Lugns och Anderssons föreställning “Hjälp sökes” på Orionteatern liknade förstås ingenting annat man upplevt.

För ett par år sedan hade Georg Riedel och jag CD-release i NK:s bok- och skivbutik. Medan vi bar in våra instrument och gjorde oss i ordning, kunde vi notera att Kristina Lugn rörde sig bland bokhyllorna. Någon ur personalen anförtrodde mig att den berömda författaren tillhörde stammisarna och att de alltid fick vara beredda på en utskällning av henne, av skiftande anledning. Efter vår informella lilla konsert kom Kristina Lugn fram till Georg, som hon ju kände – mig ägnade hon inte en blick – och förklarade att hon alldeles nyss hade kommit och att hon därför tyvärr hade missat musiken. Kanske gillade hon bara inte det vi gjorde, vad vet jag, det är i alla fall en av de mest genomskinliga vita lögner jag hört.

Det kommer att bli tråkigare i det svenska kulturlivet utan Kristina Lugn.

 

 

JAG KOM ENSAM

2020-02-01

“Sverige är fullt, det finns inte plats här för fler människor.” Det är ledaren för ett av Sveriges största politiska partier, som i Aktuellt (SVT den 28 januari 2020) förklarar varför vårt land inte kan ta emot ett antal kvotflyktingar, bestående av de mest utsatta människor man kan föreställa sig. Hans opponent, den hygglige ministern, är av en annan uppfattning, men passar på att stoltsera med att Sverige minsann drastiskt minskat inflödet av migranter under de senaste åren.

Det märkligaste är kanske inte att de här åsikterna hyses och uttalas. Det som är så nedslående är snarare att de numera bedöms vinna gehör och gillande hos en majoritet av vår befolkning. Att jag själv reagerar så starkt på debatten i SVT beror inte på att jag tror mig sitta på de enkla lösningarna på de dilemman som vår tids omfattande migration medför. Det beror i stället på att jag nyligen haft förmånen att se utställningen “Jag kom ensam” på Forum för levande historia i Stockholm.

Tillsammans med Georg Riedel – som också undkom nazisterna, men hade lyckan att kunna göra det tillsammans med resten av sin familj – spelade jag några av dennes allra senaste kompositioner i samband med vernissagen. I salen satt några av de människor som vid 1930-talets slut kom till vårt land som barn, medan deras föräldrar blev kvar i ett Europa på randen till en etnisk rensning av ohyggliga dimensioner. De flesta av dessa barn återsåg aldrig sina föräldrar, som skulle komma att mördas under förintelsen. Sverige hade egentligen beslutat stänga sina gränser, men gjorde, då man insåg vad som höll på att ske, storsint ett undantag för sådär en fem hundra ensamkommande barn.

Ett av barnen, en nu över 90 år gammal man, berättade om hur han fått ett bra liv i Sverige. Bland hans barn och barnbarn finns läkare, jurister, företagsledare osv. “Se där, vilka konsekvenser invandringen kan få för vårt land”, som han själv uttryckte saken med ironiskt tonfall, som hade han just presenterat ett varnande exempel.

Kanske finns det inga blivande läkare, jurister eller företagsledare bland de människor som nu knackar på dörren som kvotflyktingar. Men vad är vi för nation, om vi inte ens kan öppna famnen för denna lilla skara individer på flykt?

 

 

UKK OCH MUSIKEN

2020-01-26

Idag publicerar Uppsala Nya Tidning en debattartikel jag skrivit apropå situationen i Uppsalas konserthus, “Uppsala Konsert och Kongress”, som det heter. Du kan läsa den här:

På skafferidörren i mitt kök har jag tejpat upp vinterns och vårens program i Uppsala Konsert och Kongress. Två saker är slående: det digra och minst sagt brokiga utbudet samt avsaknaden av den profilering, som gjorde att huset efter bara några års verksamhet hade fått en tydlig identitet och en alldeles egen nisch i det lokala, nationella och internationella musiklivet. Inslag av folkmusik – en av UKK:s paradgrenar sedan starten – finns förvisso kvar. Jazzhörnan har kompletterats med en återkommande musikalhörna. Externa arrangörer tillgodoser alltjämt vårt behov av julkonserter och Sven-Ingvars, ståuppkomiker och schlagerdrottningar. Men de internationella gästspelen av artister inom exempelvis jazzen och den klassiska musiken lyser numera med sin frånvaro, om man undantar Uppsala Kammarorkesters konsertserie i regi av Musik i Uppland och Gitarrfestivalen i regi av sig själv. UKK:s eget ”konstnärliga DNA” går inte längre att spåra.

Det är ingen långsökt gissning att det vi nu ser är följderna av husets dramatiska omsättning av personal på bl.a. producentsidan. Om denna var ett led i en medveten strategi från den förra vd:n är höljt i dunkel, men utvecklingen fick i alla fall UKK:s styrelse att till slut sätta ner foten. Den nya, tillförordnade vd:n och hans mer eller mindre nyanställda medarbetare bör givetvis få chansen att visa vad de kan och vill åstadkomma innan de recenseras av sådana som jag, men låt mig ändå vädra några synpunkter av principiell karaktär.

Förändringar av en verksamhet behöver i sig inte vara av ondo. Ibland kan de rentav vara nödvändiga. Men det faktum att UKK sedan en tid inte har en enda anställd producent med en gedigen musikbakgrund måste ses som en stor förändring i negativ riktning och ett missförhållande som bör åtgärdas snarast möjligt.

Styrelsen har den dubbla funktionen att stödja ledningen men också att dra i bromsen om utvecklingen skulle gå åt fel håll, någonting man alltså nödgades göra under det gångna året. För att detta viktiga uppdrag skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt krävs en god förtrogenhet med verksamheten. Därför är det olyckligt att två ledamöter, som båda hade värdefulla erfarenheter och kunskaper på musikområdet, lämnat sina styrelseuppdrag i svallvågorna efter det senaste vd-bytet. Ett sannolikt resultat av detta är att styrelsen har försvagats.

De här förändringarna väcker i sin tur frågor om själva konstruktionen med kommunala bolag i konstnärlig verksamhet. Är det t.ex. så klokt att styrelseledamöter nästan undantagslöst rekryteras från politiken och inte från verksamhetsområdet ifråga? Och borde inte transparensen förbättras? I nuläget är man som utomstående hänvisad till att försöka tolka olika rykten för att bilda sig en uppfattning om vad som sker bakom kulisserna. Dessutom saknas här en viktig instans, som i varje privat aktiebolag är en självklarhet: den öppna bolagsstämman, där ägarna – ja, i det här fallet är det ju ytterst vi kommuninvånare – vid behov kan utkräva ansvar av styrelsen och dess enskilda ledamöter. Nöjer vi oss verkligen med att ha det så?

Musikens Hus Vänner argumenterade i ett tidigare debattinlägg för att UKK bör få vara just ett Musikens Hus (UNT 2019-10-01). Jag skriver gärna under på det och passar samtidigt på att önska husets nya ledning lycka till, så här i början av det nya decenniet. Ert utgångsläge är på sätt och vis ganska tacksamt, med tanke på att förbättringspotentialen just nu känns påfallande stor!