GUD HETER SVANTE

2015-11-08

GUD HETER SVANTE – ja, så löd faktiskt rubriken på en tidningsrecension efter en konsert i Umeå för några år sedan. Om utsagan är sann, så har Gud också ett efternamn: Henryson. Det var nämligen Svante Henryson, Cecilia Zilliacus och jag som hade spelat. (Sonen och Den helige ande fick knappt ett omnämnande av VästerbottensKurirens kritiker.)

Nu har även Nordiska Rådet uppmärksammat denne hyperbegåvade musiker genom att tilldela honom sitt musikpris 2015. Kul och ytterst välförtjänt tycker vi, som har följt Svante genom åren. Uppfattningen delas av skribenter i den svenska dagspressen, vilka unisont hyllat valet av pristagare.

“Musikpristagarna blir sällan några affischnamn, varken medialt eller repertoarmässigt sett”, framhåller en av dessa pressröster och fortsätter: “Kanske för att i synnerhet den klassiska musikvärlden har ett förbryllande ointresse för nya intryck och aldrig drabbas av samma (Nobel)prishysteri som litteraturen. Man kan se det som en sund befrielse från trendkänslighet, men också som en besvärande brist på nyfikenhet.”

Tja, kanske har hon alldeles rätt, Johanna Paulsson i Dagens Nyheter. Och då ligger det nära till hands att fråga sig om det är “sund befrielse från trendkänslighet” eller möjligen “besvärande ointresse”, som ligger till grund för hennes egen och de andra stora dagstidningarnas beslut att (hittills) inte recensera någon av Svantes nyutkomna skivor.

Vilka skivor? undrar Du kanske. Den första heter Music for Trio. Den ligger mig varmt om hjärtat och det beror inte enbart på att det är jag, som givit ut den. Förutom att den ger prov på några av Svantes mest särpräglade egenskaper som kompositör, är den en värdefull dokumentation av hans i mitt tycke världsunika kontrabasspel, som han nu lagt i träda till förmån för elbasen och – framför allt – cellon. Dessutom utgör inspelningen ett mycket fint minne av Magnus Perssons genommusikaliska sätt att spela trummor och slagverk. Den andra skivan heter High, Low or In Between och är utgiven på skivmärket BIS. Här hörs Svante på cello tillsammans med hustrun, sångerskan Katarina Henryson, i välbekanta sånger av Prince, Paul Simon och Bill Evans men också i egna kompositioner, smart och smakfullt hopfogade till en högst personlig och hörvärd helhet.

Ett konstnärskap som Svantes kan alltså å ena sidan generera översvallande rubriker som den ovan och belönas med stora priser, medan det å andra sidan kan ignoreras fullständigt. Jag har verkat i den här branschen i över tre decennier. För varje år som går tycker jag mig begripa allt mindre av hur den fungerar.

Scrolla gärna ner till rubriken MUSIC FOR TRIO (2015-06-12) om Du vill läsa mer om bakgrunden till just denna skiva.

REVANSCH I RIGA

2015-11-03

Låt mig först berätta om bedrövelsen i Bergen.

Jag hade haft glädjen att åka på turné med Steve Reich och London Sinfonietta våren 2013; till London (Royal Festival Hall), Brighton (Dome, där ABBA vann Eurovision med Waterloo), Birmingham och Glasgow. Reich inledde traditionsenligt konserterna med Clapping Music innan han tog plats bakom mixerbordet, ensemblen spelade det då alldeles nyskrivna stycket Radio Rewrite, Double Sextet och 2×5. Själv gjorde jag min gamla vanliga Electric Counterpoint.

Då samma program ett år senare skulle göras på Festspelen i Bergen, fick jag frågan om jag kunde tänka mig att även medverka i 2×5. Det kunde jag såklart. Det är ett av mina favoritstycken, som jag visserligen bara hade spelat live en gång tidigare, men som jag trots allt spelat in på skiva tillsamman med Johan Liljedahl, Jonas Östholm, Svante Henryson och Magnus Persson (det ultimata bandet för stycket ifråga, tonsättaren själv gjorde vågen för oss i Stockholm).

En kort repetition i London förflöt utan missöden liksom genrepet i Grieghallen dagen därpå, till vilket även Steve Reich anslutit. Efter konsertens öppning med Clapping Music var det dags för Electric Counterpoint, som gick hur bra som helst. Sista stycket före pausen var 2×5. Detta verk kan framföras på två sätt. Det vanligaste är att fem musiker spelar live till fem förinspelade kolleger. (London Sinfonietta använder Bang On a Can All Stars’ tape. Med “mitt” band använde vi vår egen.) Den mindre vanliga, men å andra sidan kanske mer socialt givande, är att tio musiker spelar live. Nu var vi alltså fem. Det första som hörs i stycket är det förinspelade pianot. Nästa insats ligger i livepianot. Så den förinspelade elbasen och så vidare. Efter fjorton takter är det dags för gitarr 1, den stämma som jag brukar spela.

Exakt vad som hände vet jag fortfarande inte, bara att jag plötsligt blev osäker på hur många takter som hade passerat. Och inte bara det; var fanns egentligen 1:an i takten? Jag tvingades inse att jag inte hade den blekaste aning, men drog i alla fall till med mitt första ackord, man kan ju ha tur ibland. Det hade jag inte den här gången, det var nog inte ens i närheten. Och vad värre var, jag drog med mig alla de andra i fallet. De hade vant sig vid att kunna använda min insats för att orientera sig, i stället för att räkna tomma takter ända från början, och nu utbröt total förvirring. Inte bara några ögonblicks förvirring, utan snarare 45 sekunder (en evighet i sammanhang som detta) av fullständigt kaos, innan vi äntligen återfick kontrollen. Det vettigaste hade förstås varit att avbryta direkt, be om ursäkt och börja om från början, men man är ju så van vid att uppkomna situationer reder ut sig relativt snabbt, ofta innan lyssnaren ens hinner märka att någonting gått snett.

Resten av styckets dryga tjugo minuter gick bra och så blev det paus i konserten. Så snart vi hunnit av scenen, skyndade jag mig att ta på mig skulden för det inträffade och be mina medspelare om ursäkt. De var i sin tur fåordiga, men deras besvikelse gick inte att ta miste på. Steve Reich kom emot mig och gav mig en stor kram. “Welcome to the club!” sade han leende, “sånt här händer alla någon gång”. Även Andrew Burke, sinfoniettans vd, var mycket inkännande och tröstande. Men på det hela taget var det en av mina värsta konsertupplevelser. Någonsin! (NRK spelade in eländet, men jag har aldrig vågat fråga om det gick att sända resultatet…)

Så mycket större blev förvåningen, när jag för en tid sedan fick frågan om jag ville spela 2×5 med London Sinfonietta igen, i Vilnius och Riga. Jag såg förstås en möjlighet att revanschera mig för Bergen och tackade ja, låt vara med viss bävan. Och för en vecka sedan drog jag till London igen – lika kort repetition den här gången – och så vidare till Baltikum.

Det blev verkligen den revansch jag hade hoppats på och dessutom inför fulla hus. Nu kan jag kanske sluta älta det där hjärnsläppet i Bergen och i stället se det som en värdefull erfarenhet: jorden går inte under av händelser som denna.

PARAPLYERNA I CHERBOURG

2015-10-25

Är fortfarande upprymd efter gårdagens teaterupplevelse: Paraplyerna i Cherbourg på Stockholms Stadsteater.

I tider som dessa, när så många individer världen över gör sitt yttersta för att demonstrera hur mycket destruktivitet och ondska som bor i oss människor människor, blir jag extra lycklig av exempel på motsatsen. På Stadsteaterns Klarascen kanaliserades igår en överväldigande dos kreativitet och fantasi genom musiken och teaterkonsten. De personifierades av en gudabenådad regissör – Alexander Mørk-Eidem, en omsorgsfullt utvald ensemble och ett förstklassigt produktionsteam. (Ta bara ljudteknikerna, som löste sina uppgifter med sådan känslighet och skicklighet att man aldrig påmindes om deras närvaro.)

Paraplyerna i Cherbourg är ursprungligen en film från 1964 av Jacques Demy med genomkomponerad musik av Michel Legrand. Ett tacksamt material att utgå ifrån såklart. (Men att bra material inte garanterar lyckade gestaltningar tydliggjordes i TV4:s Så mycket bättre senare samma kväll, när en rad artister av varierande kaliber – eller kanske snarare deras producenter och arrangörer – turades om att slå knut på sig själva för att göra Sven-Bertil Taubes högoktaniga repertoar till “sin”. Samma skara hade i föregående avsnitt fått Niklas Strömstedts sånger att skimra.) På Stadsteatern har Mørk-Eidem skapat ett nytt, lekfullt och överraskande ramverk för berättelsen, anpassat för teaterscenen, men också fyllt det med oräkneliga detaljer att glädjas åt. För en Legrand-sucker som jag är det förstås öppet mål om musiken framförs så väl som här. För det sjungs överlag fint på scenen och de kongeniala arrangemangen realiseras av fem briljanta musiker, vilka utan märkbar ansträngning ambulerar kors och tvärs över scenen med instrument och allt.

Blank på ögonen satt jag fängslad från föreställningens första minut till dess sista. Men även mina medföljande, två tjejer på 12 resp. 13, verkade mycket nöjda. Och det berodde inte enbart på att den manlige huvudrollsinnehavaren, Sverrir Gudnason, är så söt. Du, som gillar musikteater men ännu inte sett Paraplyerna i Cherbourg på Stockholms Stadsteater, gör det! Och du, som inte gillar musikteater, ta chansen att ändra uppfattning!

VÄSTERÅS SINFONIETTA OCH POLITIKEN

2015-10-19

Under en period var jag ordförande i styrelsen för den föräldradrivna förskolan här i Tuna, där alla våra tre barn har gått. För att vi skulle kunna ha en någorlunda hög personaltäthet och hålla oss med egen kokerska krävdes att alla föräldrar avsatte egen tid för städning m.m. Verksamheten möjliggjordes av ett bidrag från Uppsala kommun, som då och då höjdes men aldrig lika mycket som kostnaderna ökade. Tack vare vårt geografiska läge ute på landsbygden kunde vi dock rekrytera personal utan att behöva locka med särskilt höga löner och vår lokalhyra var dessutom överkomlig tack vare en förstående hyresvärd. Motsvarande förskolor inne i Uppsala hade betydligt högre kostnader för just löner och lokalhyror. Medan vi klarade oss hyggligt, gick de på fälgarna trots alla egna, oavlönade arbetsinsatser. Representanter för några av dessa förskolor tog en dag initiativet till ett möte med ansvarig politiker och jag var där.

Politikern ifråga hette Cecilia Forss, borgerligt kommunalråd med ansvar för barnomsorg och utbildning. Efter att ha lyssnat på de målande verklighetsbeskrivningarna från förtvivlade dagisföräldrar kunde hon bara instämma i att situationen verkligen var mycket ansträngd. Hon berättade sakligt att visst kunde man höja anslagen till förskolorna. Men varifrån tyckte vi, som församlats i kommunhuset denna eftermiddag, att de pengarna skulle tas? undrade hon retoriskt. Från äldreomsorgen? Grundskolan? Det blev väldigt tyst, länge. Jag hann fundera en god stund innan jag tog mod till mig och räckte upp handen: “Vore det inte möjligt att höja kommunalskatten en smula?” Jag var fullt beredd på att bli utskrattad. Lösningen på problemet verkade ju så löjligt enkel; att tillföra medel till en eftersatt kommunal verksamhet utan att ta ifrån en annan. Ingen sade någonting, men många vände sig om och tittade häpet på mig, som om jag hade skrikit könsord eller värre.

Cecilia Forss bröt tack och lov tystnaden och förklarade pedagogiskt att det för närvarande bara fanns ett politiskt parti i fullmäktige, som kunde tänka sig en skattehöjning. Förmodligen syftade hon på Vänsterpartiet. “Så det är ideologiska skäl som lägger hinder i vägen?” försökte jag, lättad över att inte ha blivit helt idiotförklarad. “Snarare ekonomiska”, svarade kommunalrådet vänligt och redogjorde för beräkningar, som visade att ett högre skatteuttag tenderar att avskräcka företag och privatpersoner från att etablera sig i en viss kommun.

Om dessa beräkningar verkligen var korrekta undandrar sig min bedömning. Men medge att det vore sorgligt om de var sanna, om det verkligen förhåller sig så att lägre skatt attraherar mer än en väl fungerande kommunal verksamhet. Problematiken belyser hur som helst rätt så väl politikernas eviga dilemma, eller hur?

Nu blåser det snålt kring Västerås Sinfonietta. Verksamheten inom Västmanlandsmusiken kostar mer än anslagen egentligen medger och ägarna (kommunen och landstinget) har uppdragit åt ledningen att presentera möjliga åtgärder. Och det har den gjort. Av tre skisserade organisationsförändringar, som nyligen offentliggjorts trots att de ännu bara befinner sig på ritbordet, innebär den mest drastiska att Västerås Sinfonietta läggs ner. Det skulle innebära årliga besparingar i 10-miljonersklassen och ge goda möjligheter att utveckla den övriga musikverksamheten i länet. Tomrummet efter den egna orkestern skulle fyllas av gästande orkestrar och här lockar man med förhoppningar om en stjärnspäckad konsertverksamhet.

Tiderna har sannerligen förändrats. Numera är fasta tjänster utopiska företeelser inom många av arbetslivets sektorer. Men det finns områden, där kontinuitet och långsiktighet alltjämt har odiskutabla fördelar. En symfoniorkester blir t.ex. bara bättre ju mer den får chansen att spela. Det är en utbredd uppfattning att en god sjukvård inte kan bygga på ett system med enbart stafettläkare. Och jag är förvissad om att ett vitalt musikliv inte kan bygga enbart på gästspel. Vi har sett modellen prövas på andra håll, i Östersund t.ex; Resurser frigörs genom att fast anställda musiker sägs upp, musiker som söker sig någon annanstans med sina familjer och sin kompetens. Och plötsligt kan den lokala musikskolan inte längre rekrytera lärare till sin verksamhet. Den kulturella eko-balansen rubbas och går inte att återställa med aldrig så stjärnspäckade gästspel. Jag skulle därför vilja uppmana alla västeråsare och västmanlänningar att noga begrunda vad Västerås Sinfonietta betyder för livskvalitén och välfärden i regionen. Det skulle förvåna mig mycket, om invånarna i denna utpräglade musikstad hellre skulle avstå förmånen att få behålla sin alldeles egen orkester än att avkräva sina politiker att de gör sitt yttersta för att frigöra erforderliga medel. I värsta fall genom att höja skatten med några öre. Det är inte länge sedan dessa politiker fick till stånd byggandet av Västerås Konserthus, ett av landets allra mest lyckade. Denna dokumenterade dådkraft inger förhoppningar om att de nu också skall visa sig kapabla att rädda verksamheten i huset.

FATTIG BONDDRÄNG

2015-10-14

Astrid Lindgrens och Georg Riedels Fattig bonddräng är ett av Tommy Körbergs paradnummer. Jag har hört honom sjunga den vid massor av tillfällen, vid ett antal av dessa har jag själv varit med och spelat. I somras skulle jag arrangera visan för den orkester, som skulle kompa Tommy i Dalhalla; sex stråkar, flöjt, klarinett, gitarr, piano, bas och trummor. Avsikten var inte att uppfinna en helt ny version, utan att anpassa Tommys invanda till vår specifika sättning.

De arrangörer som tidigare orkestrerat Fattig bonddräng för varierande sättningar har nog utgått ifrån Tommys eget sätt att ackompanjera melodin på gitarr. Det är inga större konstigheter. Sången går i G-dur. “Jag är fattig bonddräng…”; på “bond-” brukar Tommy byta till C-dur. Jag hade inte reflekterat över det, men nu satt jag alltså där och skulle instrumentera visan och skärskådade den därför lite extra. Och då framstod det plötsligt som lite obekvämt med C-dur på “bond-“. Varför? Jo, dels landar melodin just där på tonen C och enligt traditionell harmonilära brukar man undvika parallella oktaver, dvs att två stämmor, t.ex. bas och diskant, rör sig åt samma håll och landar på ett intervall av en oktav (eller en kvint, för den delen) ifrån varandra. Och dels är nästa melodi-ton, “-dräng”, ett A, en ton som inte ingår i ett C-durackord. Borde man inte åtminstone använda ett C6-ackord, där tonen A också finns med?

Jag har det så förspänt att jag helt enkelt kunde lyfta luren och rådfråga upphovsmannen själv. Georg Riedel svarade direkt: A-moll! Jamenvisst, då slipper man ju parallella oktaver. Och melodi-tonerna C och A, på “bonddräng”, ingår båda i ett a-mollackord. (Jag hade kunnat slå upp första bästa visbok, där står det ju svart på vitt.) Saken klar, alltså. Men, fortsatte Georg att resonera, det är kanske en smula för “skolat”, alltför “lärt”? C-dur eller C6 kanske passar bättre när det kommer till kritan? Innan vi lade på, hade Georg kommit fram till att han nog föredrog Tommys harmonisering trots allt. Och jag böjde mig såklart för det, nästan i alla fall: C6 fick det bli. Utom i en av verserna, där jag tillfredsställde min inre “musikteori-polis” och skrev a-moll. Tyckte mig märka att Tommy registrerade det, men han protesterade inte i alla fall. Och jag har kommit att uppskatta den parallella oktaven på C6, den passar bra för en fattig bonddräng.

Vilka slutsatser kan man då dra utifrån dessa erfarenheter?

1) Det “rätta” är inte alltid det bästa.

2) En upphovsman kan ändra uppfattning om sitt eget verk.

3) Man skall inte vara tvärsäker på någonting. Kanske.

YOU’LL NEVER WALK ALONE

2015-09-21

Medan Georg Riedel och jag byter om inför vår konsert i Avesta, samtalar vi om situationen i Europa och om alla människor som tar sin tillflykt till bl.a. Sverige. Jag försöker mig på ett bristfälligt underbyggt resonemang om de eventuella riskerna med att väldigt många bokstavstrogna muslimer söker sig hit. Georg svarar lugnt att det var precis likadant när hans egen familj flydde nazismen i slutet av 1930-talet. I Sverige talade då många om de eventuella riskerna med att ta emot alltför många judiska flyktingar. Georgs föräldrar, som var akademiker och väl etablerade samhällsmedborgare i den tjeckiska staden Karlovy Vary, hade fått rådet att fly medan de ännu kunde. Att de lydde rådet blev deras räddning. De lyckades alltså ta sig till Sverige med Georg och hans syster och påbörja ett nytt liv här trots en relativt utbredd fientlighet mot judar. Hade flykten misslyckats hade de med viss sannolikhet hamnat i Auschwitz. Då hade Emil, Pippi och de andra fått sjunga andra visor än de vi nu känner och betraktar som en del av det svenska kulturarvet. Då hade Monica Z:s Sakta vi gå genom stan och Jan Johanssons Jazz på svenska låtit, ja, hur? Och jag själv hade fått inhämta livsvisdom av andra än min 81-årige vän och medspelare Georg, för han hade inte suttit där i sakristian i Centrumkyrkan i Avesta denna lördag i september 2015.

Många arbetar självuppoffrande för att på olika sätt bidra till att den uppkomna situationen hanteras så bra som det nu går och för att om möjligt minska människors nödlidande en smula. En av dem är Malena Ernman, som på fredag lånar Stockholms Konserthus för att under rubriken You’ll Never Walk Alone bjuda på en stunds musik tillsammans med Niklas Medin, Fredrik Jonsson och mig. Biljettpriset är överkomligt och hela behållningen går till Rädda Barnens katastroffond. Kom dit, gör oss sällskap och bidra därmed du också!
http://www.konserthuset.se/Default.aspx?PageId=16&ConcertId=79274&leftpanedate=2015-09-01

MALENA SOMMAREN 2015

2015-07-15

I helgen hade jag förmånen att få spela med Malena Ernman och hennes vänner i Dalhalla. Det var ju inte första gången men väl den största, sett till publiktillströmningen (rekord!).

Googla Malena och antalet träffar är överväldigande. Hon omskrivs inte sällan för sitt samhällsengagemang och får välförtjänt cred, och en del hat, för sina ställningstaganden. Hon har helt enkelt kommit att bli en opinionsbildande maktfaktor på nätet. Det är lätt att förbise hennes förtjänster som artist (ett numera ofta missbrukat ord, vars ursprungliga betydelse sällsynt väl beskriver denna stora konstnär). Låt mig därför uppehålla mig en stund vid just den sidan av Malena Ernman.

Kanske var det bara min egen upplevelse, men jag tyckte mig i Dalhalla bevittna hur Malena nått ännu en nivå som scenartist. Det var närmast magiskt, att – från min plats ett par meter snett bakom henne – observera hur förunderligt avspänd och bekväm hon föreföll vara, närvarande och självlysande i varje enskilt ögonblick, känslig för varje skeende i publikhavet och bland oss andra på scenen. Att motsvara alla förväntningar på vokal briljans, att memorera alla texter, att hålla ihop tre timmars föreställning och vara såväl konsertens självklara mittpunkt som dess generösa värd för gästande artister och för en dyrt betalande, flertusenhövdad publik skulle vara en tillräckligt krävande uppgift för vem som helst. Att dessutom kunna vara så spontan, varm, humoristisk och besitta förmågan att improvisera i alla uppkomna situationer, både musikaliskt och verbalt, det är ingenting mindre än fenomenalt! Inte vet jag vad hon gjort för att förvärva denna beredskap, mer än att underkasta sig år av hårt arbete förstås. Det är inte alltid hon utstrålar samma harmoni privat. Kanske kostar förberedelserna mer tid och energi än man kan ana, men väl på scenen verkar allting vara så himla lätt för henne!

Samspelet med en alltjämt lysande Tommy Körberg infriade alla förväntningar. (Att man fick vara med där på ett hörn i ett par duetter blir ett minne att ömt vårda.) Men det kanske allra lyckligaste ögonblicket uppstod, då den gudabenådade saxofonisten Magnus Lindgrens gick loss i Michael Jacksons Thriller, uppbackad av resten av bandet (Niklas Medin, Fredrik Jonsson, André Ferrari, Janne Bengtson, Åsa Wirdefeldt, Kicki Ebbersten, Sussie Magnusson, Johanna Sjunnesson, Louise Agnani och Maria Frankel, alla med stora leenden på sina läppar), utökat med Jannes 11-åriga dotter Ellinor på trumpet, Malena på tamburin och Tommy på congas; ett lekfullt, sorglöst sväng, som bör ha fått de flesta att glömma kvällskylan i det gamla kalkbrottet.

I Malenas värld sommaren 2015 blir sådana stunder möjliga.

ELECTRIC GRAFFITI VIDEO

2015-06-20

För en tid sedan skrev jag här om förberedelserna inför uruppförandet av Daniel Nelsons Electric Graffiti för elgitarr & orkester. Här får du en liten glimt av hela projektet. Videon är producerad på initiativ av Västerås Sinfonietta, som också beställde verket och framförde det under ledning av dirigenten Julian Kuerti. Personligen är jag väldigt glad och nöjd med hur stycket blev och hur orkestern ställde upp för att allting skulle bli bra. Jag lärde mig också ett och annat om vad som händer när man blandar högtalarljud med akustiska instrument. Nästa gång skall jag välja lita andra lösningar för att balansen skall bli så bra som möjligt på alla platser i salen, parkett som balkong. Stycket, som har sju satser och en sammanlagd speltid på c:a 24 minuter, är mycket fint och förtjänar största möjliga omsorg från den, som har lyckan att få framföra det.

Sveriges Radios P2 spelade påpassligt in konserten i Västerås konserthus och planerar enligt uppgift att sända den i höst.

MER OM LÄRARLEG.

2015-06-14

Det har nu gått en vecka sedan jag skrev här om lärarlegitimationen och dess negativa konsekvenser för musiklivet. Enligt samstämmiga rapporter har texten delats flitigt. Tack till er, som bidragit till det! Från Skolverket och Kungl. Musikhögskolan, som jag ju är kritisk till, har det varit tyst. Men från andra håll har det trillat in berättelser om hur den nya reformen har påverkat människor.

En rapporterar, att han just blivit uppsagd efter femton års tjänstgöring på en gymnasieskola. Hans pedagogiska musikhögskoleexamen är inte längre behörighetsgrundande och han har inte haft de praktiska och ekonomiska möjligheterna att genomgå en kompletterande pedagogisk utbildning. Nu väntar arbetslöshet.

En annan var under tolv år behörig lärare vid Södra Latins gymnasium, men blev i och med reformen 2011 plötsligt icke behörig. Han undervisar själv i metodik såväl vid Kungl. Musikhögskolan som på SMI och Ingesund. Han lär studenter hur man sätter betyg men får själv inte längre sätta betyg.

En tredje fick avslag på sin ansökan om lärarlegitimation trots sin gitarrpedagogexamen från Kungl. Musikhögskolan och 35 års verksamhet som en av landets allra skickligaste gitarrpedagoger. Hans gitarrklass vid Södra Latins gymnasium har i decennier varit musikhögskolornas mest pålitliga rekryteringsbas. Han överklagade då till Skolverket och fick rätt. Skälet? Han hade en gammal bildlärarexamen från Konstfack, vilket Skolverket ansåg borga för kvalitet. (Att han aldrig någonsin undervisat i bild saknade betydelse i sammanhanget.)

Ingen kan ju tycka att det här är rimliga följder av reformen, vars främsta syfte måste ha varit att kvalitetssäkra skolan, inte tvärtom. Och kanske är det inte meningsfullt att utse syndabockar för att saker och ting gått så snett. Jag är dock benägen att peka på KMH:s yttrande till Utbildningsdepartementet som en – möjligen – avgörande faktor. Där tog man aktivt ställning mot departementets planer på en verklighetsanpassning av regelverket, som hade kunnat innebära att vi slapp höra vittnesmål som de här ovan.

Yttrandet är förbryllande i flera avseenden. Man kanske kan överse med språkliga kullerbyttor (“Betydelsen av en god lärarutbildning i musik kan inte nog överskattas” är visserligen i Grönköpingsklass, men vi förstår ju vad som avses). Motsägelsefulla påståenden och rena sakfel (som att ämneslärarexamen garanterar ämnesdjup men att pedagogutbildningar inte gör det) hör dock inte hemma i dokument, som skall ligga till grund för regeringsbeslut, vilka i sin tur inverkar på människors liv.

En och annan har varit nyfiken på att läsa hela yttrandet. Det känns, som sagt, som en viktig pusselbit i den här frågan, därför återger jag det här. Jag utgår ifrån att det är en offentlig handling. Yttrandet är undertecknat av tf rektor samt chefen för utbildnings- och forskningsavdelningen vid KMH.

Kungl. Musikhögskolan i Stockholm (KMH) avger härmed ouppmanat remissvar på rubricerad PM (diarienummer U20132271/S)

KMH har lång erfarenhet av att utbilda lärare i musik och utifrån denna erfarenhet önskar vi avlämna synpukter (sic!) för att skapa bättre förutsättningar att uppnå önskat resultat rörande den svenska lärarutbildningen. Betydelsen av en god lärarutbildning i musik kan inte nog överskattas. Vi har glatts åt att musik, samhällskunskap och svenska är s.k. stora ämnen i dagens ämneslärarutbildning.

En stor del av det svenska musikundret kan dessutom tillskrivas den långa tradition av välutbildade lärare i musik som verkat i skolväsendet. Musikämnet har ett mångfacetterat uttryck vilket också återspeglas i de olika utbildningsformer som finns inom musikområdet.

KMH har alltid skiljt på ämneslärarexamen och pedagogutbildningar. Ämneslärarexamen är en nationellt reglerad professionsutbildning styrd av examensordningen. I ämneslärarexamen garanteras såväl ämnesdjup som bredd liksom ämnesdidaktik och utbildningsvetenskaplig kärna. Pedagogutbildningar ges å andra sidan utan särskild reglering i examensordningen, varför den generella kvalitetsnivån kan variera betydligt. Det existerar till exempel både pedagogiska utbildningar till vilka intresserade studenter kan antas direkt efter avslutade gymnasiestudier, och andra, där treåriga konstnärliga studier på musikhögskola i kombination med flerårig professionell verksamhet utgör ett behörighetskrav.

Det har alltid funnit möjlighet för dem som så önskar att söka sig till ämneslärarutbildning i musik. KMH ställer sig därför frågande till förslaget att generellt jämställa en icke-kvalitetssäkrad utbildning med en gedigen nationellt sanktionerad examen. KMH ser ingen anledning till att lärare i estetiska ämnen genrellt skall undantas från kravet på legitimation, i KMH:s fall musiklärare. (Exemplet med danspedagoger är såldedes ej relevant för ämnesområdet musik.)

KMH har dessutom under en längre tid i kontakt med skolledare i gymnasieskolans estetiska program fått tydliga signaler om att de lärare som genomgår utbildning (KPU el. VAL), tillför ny och värdefull kompetens. Därmed uppnås såväl lärarlegitimationskravet som pedagogisk utveckling för en generell kvalitetshöjning. Det är således tydligt att lärarlegitimationen står för en angelägen kvalitetssäkring. Denna utveckling vill KMH gärna bidra till varför vi gärna är med i framtida samtal om utveckling av exempelvis en mer individanpassad KPU.

MUSIC FOR TRIO

2015-06-12

Idag utkommer skivan Music for Trio på min egen etikett, distribuerad av Naxos (och tillgänglig även på iTunes och Spotify förstås). Här följer en bakgrundshistorik.

Trumslagaren Magnus Persson dog liksom mitt i steget. Vi höll som bäst på att repetera tillsammans med Svante Henryson inför den stundande Anders Hillborg-festivalen i Stockholms Konserthus i november 2014. En helt vanlig onsdag och en lika vanlig torsdag arbetade vi i Magnus lokal på Beckholmen i Stockholm. Natten till lördagen brast plötsligt Magnus hjärta.

Jag hade känt Magnus Persson sedan i tonåren, då vi jammade i källaren i hans föräldrahem på Bullerholmsgränd i Skärholmen. Han var med i mitt första egna band när vi spelade på ställen som Mosebacke och Café Ricardo i Stockholm, vi delade replokal i Gamla Stan och gick båda på ”Akkis”. Ganska snart började dock Magnus karriär ta fart. Medan jag själv fullföljde mina studier, turnerade han med Ted Gärdestad, Sylvia Vrethammar och Arne Domnérus. Ja, snart ville alla ha Magnus, han var ju så enormt driven redan innan han ens fyllt 20!

Ganska många år senare, 2001, kom vi att spela tillsammans igen. Det var Svante Henryson, som handplockat oss till en ny trio. Svante hade efter studier på Ingesund och i Prag gått en högst ovanlig karriärväg; från anställning som rekordung solobasist hos Oslo-filharmonikerna till rockstjärneliv som elbasist i Yngwie Malmsteens band med Miami som bas för en världsomspännande turnéverksamhet, cellostudier bedrivna på olika hotellrum (han är autodidakt på detta instrument) och komposistionsstudier på Musikhögskolan.

Svante ville göra en typ av musik, där Magnus och mina egenskaper sades passa väl in. Magnus hade just kommit hem efter ett par års turnerande jorden runt med Eagle-Eye Cherry (som ju hade en megahit med låten Save Tonight) och var positiv till att göra någonting annorlunda. Jag själv var redan i färd med att treva mig fram i gränslandet mellan olika genrer. Erfarenheterna från att ha spelat Steve Reich och från samarbeten med bl.a. Anders Jormin ledde i en riktning, som stämde väl överens med Svantes intentioner. Musik i Uppland och senare även Rikskonserter erbjöd oss turnéer och trions verksamhet blev alltmer omfattande.

I hög utsträckning spelades kompositioner av Svante, men vi utvecklade också nya sätt att angripa befintlig musik av Arnold Schönberg, Anders Hillborg, m.fl. I fallet med Hillborg, så gällde det i första hand ett mycket kort stycke med titeln Close Up. Det är skrivet för klarinett och lerkruka och är baserat på en tonserie genererad av primtal. Vi tog oss friheten att komponera en bas-stämma utifrån samma tonmaterial, sätta till beats, reprisera och lösa upp stycket, för att slutligen förvandla Close Up till en sorts blues. Resultatet är egenartat, jag är frestad att säga unikt.

Det var bl.a. det stycket vi jobbade med under den där onsdagen och den där torsdagen på Beckholmen, som skulle bli sista gången vi fick spela tillsammans med Magnus. Skivan Music for Trio, som spelades in redan 2007 men utkommer först nu, ger en sorts stöd för minnet av hur det kunde kännas och hur det kunde låta. Och det är trösterikt.

LÄRARLEGITIMATION OCH MUSIK

2015-06-07

En direkt följd av det nya regelverket med lärarlegitimation är att många musikpedagoger plötsligt förlorat sin behörighet. Det rör sig inte sällan om högutbildade, erfarna och efterfrågade lärare med en eller flera högskoleexamina av andra slag än just en lärarexamen i sitt CV. Man kan t.ex. vara pianopedagog utan att ha en ämneslärarexamen i musik. Denna kategori pedagoger är omistlig på många håll; i kulturskolan, på gymnasieskolans estetprogram och på specialinriktade skolor som Lilla Akademien. Att det i Sverige inte längre utbildas lärare av det här slaget är ett potentiellt jätteproblem för musiklivet, som jag inte skall gå djupare in på här.

Att värdet på vissa examina retroaktivt devalverats, har inte bara fått stora konsekvenser för de enskilda lärarna utan också för deras arbetsgivare, som i värsta fall tvingas säga upp personal. En del lärare tacklar problemet med gott mod och kompletterar sina redan gedigna utbildningar med ytterligare tre terminers pedagogikstudier. En vän och kollega, universitetslektor med sjutton års högskolestudier i bagaget varav fyra års pedagogikstudier på Kungl. Musikhögskolan, är nu snart klar med sin KPU, “Kompletterande Pedagogisk Utbildning”. Det är beundransvärt. Andra har dock resignerat och bytt yrke.

(Det är värt att nämna att KPU omfattar just tre terminer för alla, oavsett bakgrund. Det spelar alltså ingen roll om du helt saknar tidigare pedagogisk utbildning eller om du har flera läsårs pedagogikstudier och mångårig arbetslivserfarenhet. Huruvida detta är logiskt har med rätta ifrågasatts. Att KPU tycks syfta till att göra alla till klasslärare kan förklara varför vissa uppfattar studierna som särskilt irrelevanta.)

Ju mer man sätter sig in i reformen, desto mer ogenomtänkt och byråkratisk framstår den. Det som nu pågår är ett enormt resursslöseri. I ett läge, då det blir allt svårare att rekrytera kompetenta lärare, har myndigheterna i ett slag minskat rekryteringsbasen. Enskilda personer ägnar timmar, veckor och månader åt att föra sin talan gentemot Skolverket, som i sin tur satsar betydande resurser – våra gemensamma – på att i domstol (Förvaltningsrätten) bevisa att de berörda individerna inte är behöriga att få lärarlegitimation. Fortsätt gärna att läsa, för det blir ännu mer Kafka-liknande.

I en två år gammal Promemoria från Utbildningsdepartementet – som jag själv fick kännedom om för bara några dagar sedan – framkommer, att man inom departementet anat att det nya regelverket skulle komma att ge oönskade effekter på musikområdet. I nämnda PM, som har beteckningen U2013-2230-S och är en offentlig handling, skisseras en uppmjukning av reglerna. Bl.a. skulle musikpedagogiska examina utfärdade före 2011 även fortsättningsvis ge behörighet till lärarlegitimation. Många lärare skulle alltså slippa förlora sin behörighet retroaktivt och många arbetsgivare skulle slippa avskeda kompetenta medarbetare.

Vid KMH, Kungl. Musikhögskolan, har man under decennier utbildat pedagoger med varierande inriktning och kompetens, av vilka många i sin tur har format generationer av barn och unga. De har varit en del i vad som ibland kallas “det svenska musikundret”. KMH måste väl ha jublat över departementets PM? Hör och häpna; det var faktiskt precis tvärtom! I ett yttrande med skolans eget diarienummer 13/333 kommenterar rektorn och utbildningschefen utbildningsdepartementets PM. (Man har inte uppmanats inkomma med något remissvar, detta görs på eget initiativ.) I yttrandet ger man underbetyg åt sina egna gamla pedagogutbildningar; “den generella kvalitetsnivån kan variera betydligt.” I gengäld hyllas klasslärarutbildningen: “I ämneslärarexamen garanteras såväl ämnesdjup som bredd liksom ämnesdidaktik och utbildningsvetenskaplig kärna.”

Jag överlåter åt läsaren att värdera dessa påståenden. Klart är, att KMH:s yttrande togs på största allvar av departementet och Skolverket, och att skolan själv därmed drog undan mattan för sina gamla studenter, som trodde sig ha en behörighetsgrundande examen. Man har dessutom försett Skolverket med ett effektivt slagträ i kampen mot drabbade lärare och deras fackliga företrädare, samtidigt som man tjänar pengar på KPU, en utbildning som många går för att det är deras enda chans om de vill behålla jobbet.

De musiklärare som fått ut sina lärarlegitimationer är förstås glada. Av dessa vittnar flera förläget om att de enligt legitimationen nu är behöriga att undervisa i en rad ämnen som de helt saknar utbildning i. Det må vara ett försumbart problem i sammanhanget, men det förstärker känslan av att lärarlegitimationen inte har blivit den kvalitetsgaranti som var avsikten. Som en kollega lakoniskt konstaterade: inte alla legitimerade läkare får utföra kranskärlsoperationer, men varje legitimerad musiklärare får undervisa i trumpet utan att någonsin ha hållit i en.

Snälla, skulle vi inte kunna backa ett par steg, ompröva ett antal ogenomtänkta beslut och hantera den här reformen med den omsorg och eftertanke som situationen kräver?

GLIMMANDE NYMF

2015-05-22

För sådär en tjugo år sedan anförtroddes jag uppdraget att spela in ett knippe av Fredmans 65 Sånger och 82 Epistlar, Carl Michael Bellmans mästerverk, till ett mycket ambitiöst skivprojekt: en komplett utgåva av dessa sånger, producerad och utgiven av skivbolaget Proprius. Bolaget drevs vid den här tiden fortfarande av dess grundare, Jacob Boëthius, och det här var hans prestige- och hjärte-projekt. Gert Palmcrantz hade engagerats som inspelningstekniker och i produktionsteamet fanns också Bellmankännaren Gunnar Hillbom, en av hjärnorna bakom Norstedts oumbärliga bokutgåva av sångerna och epistlarna från 1990, två hundra år efter den första utgåvan.

Till skivutgåvan (om sammanlagt 10 CD) användes i viss utsträckning befintliga – i några fall legendariska – inspelningar av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Sven-Bertil Taube samt några av Mikael Samuelson, som jag själv varit med om att göra bara några år tidigare. Åtskilliga nyinspelningar gjordes dock för ändamålet, med t.ex. Povel Ramel, Lill Lindfors och Olle Adolphson. På min lott föll inspelningar med Håkan Hagegård, Jeanette Lindström, Svante Thuresson, Erik Saedén och Tommy Körberg. (En kuriositet; på Håkan Hagegårds och min inspelning av Fredmans Epistel nr. 39, Storm och böljor tystna re’n, använder jag en s.k. “English Guitar” eller “cister”, ett instrument av en typ som Bellman själv använde. Mitt exemplar är tillverkat 1756, Mozarts födelseår.)

Nu till saken: En av sångerna Tommy Körberg och jag spelade in var Fredmans Epistel nr. 72, Glimmande Nymf. Tommy hade nog inte sjungit den förut, den förknippades vid den är tiden ännu intimt med Fred Åkerström, vars tolkning hade uppnått kultstatus. Jag gjorde ett gitarr-arrangemang, byggt på en ackompanjemangsfigur lånad av Bach, långsamma satsen i en av hans klaverkonserter. Tommy sjöng förstås storartat som alltid. Jag minns att han tog intryck av den spränglärde Gunnar Hillbom, som initierat redogjorde för textens talrika erotiska anspelningar och dessutom förevisade en tidigare version, vilken hade ansetts aningen för ekivok för att ingå i 1791 års utgåva.

Sedan dess har Tommy framfört Glimmande Nymf otaliga gånger. Jag har hört honom göra den då och då med några års mellanrum och noterat hur han utvecklat sin tolkning, att han övergått till att använda den tidiga textversionen, att han varierar sitt uttryck i än högre grad, att det redan från början långsamma tempot blivit ännu långsammare och att den musikaliska inramningen transformerats. Stefan Nilssons pianoackompanjemang utgick möjligen från min gitarrversion och har i sin tur legat till grund för orkesterarrangemang av varierande storlek. På skivan Tommy Körberg – rakt upp och ner, där denna epistel finns med, beledsagas Tommy av hela Radiosymfonikerna! Av Bachs klaverkonsert återstår bara knappt skönjbara spår.

Nu har sången återigen hamnat i mitt knä – vi skall göra den i Dalhalla i sommar. Vad gör jag? Går tillbaka till min ursprungliga version från 1994 eller tar intryck av Olle Helges orkesterarrangemang för Radiosymfonikerna? Det är en av de saker, som jag grunnar över i dessa dagar. När jag inte skjutsar barn till fotboll, ridning eller fri-idrott.

VÅREN

2015-05-02

Idag skulle Olle Adolphson ha fyllt 81. Det har blivit en tradition att jag så här års bjuder på Olles svenska tolkning av Aasmund Olavson Vinjes dikt Våren, den som tonsattes av Edvard Grieg.

Ännu en gång fick jag nåden att se en vinter ge vika
Doftande häggblom på grönskande gren i våren den rika
Ännu en gång såg jag isarna blå från stränderna flyta
Drivorna vittra och forsen i ån få brusa och bryta
Gräset det gröna jag ännu en gång fick skåda med blommor
Ännu en gång höra vårfågelns sång mot sol och mot sommar

Soldallring är mig förunnat att se på vårbacken dansa
Ängarna grönska och hagarna le där blomster sig kransa
Allt detta liv som jag sett varje år – jag skall ju det mista
Undrande spörjer jag våren som går: Månn du var den sista
Må det så vara, så mycket av skönt mig livet ju sände
Mera jag fick än jag hade förtjänt – och allt har en ände

Så skall jag själv i den vårliga ängd en gång bäddas neder
Så får jag hem under blommornas hägn där marken sig gläder
Allt det som våren tillmäter mig bar med blomster i dräkten
Så som en hälsning det syntes mig var från längst svunna släkten
Därför jag fann mellan björkar och al i våren en gåta
Därför det ljöd i den flöjten jag skar en ton som vill gråta

ELECTRIC GRAFFITI

2015-04-20

Electric Graffiti heter en skiva av Janne Schaffer från 1988. Det är också titeln på ett alldeles nytt verk för elgitarr och orkester av Daniel Nelson, som får sitt uruppförande i Västerås nu på torsdag.

Stycket har sju ganska korta satser och en sammanlagd speltid på 23-24 minuter. Oändligt vackra avsnitt interfolieras med rytmiskt intrikata, ibland svängiga. Gitarren växlar mellan klockrent ljud och varierande grad av distortion. Ibland måste ljudväxlingarna ske blixtsnabbt. Jag har tagit hjälp av Göran Elmquist på Sound of Silence för att skräddasy en lösning med switchar och effektboxar, exklusivt för detta sammanhang.

Att stycket är riktigt bra tvivlar jag inte på en sekund. Det som däremot oroar en smula är ovissheten om huruvida ljudet från min högtalare (en elgitarr låter ju ingenting utan en förstärkare och en högtalare) kommer att blanda sig med orkesterklangen på ett sätt som fungerar väl såväl på scenen som i salongen. Om vi lyckas med det, tror jag att upplevelsen kommer att kunna ge mersmak och att Electric Graffiti kan få ett långt liv efter detta och rentav få efterföljare. Om inte, ja då kan det i värsta fall bli tvärt om. Det känns därför som om ett ovanligt stort ansvar vilar på mig, dirigenten Julian Kuerti och Västerås Sinfonietta.

Det kan dessutom förhålla sig så, att några, som arbetar i orkestern eller som köper abonnemang till dess konsertserie, gör det just för att slippa höra elgitarr i tid och otid! Här gäller det alltså att närma sig repetitionerna och konsertframförandet med ett slags fingertoppskänsla. Förhoppningsvis är mina farhågor överdrivna; jag – om någon – vet ju att det är fullt möjligt att gilla både elgitarr och symfoniorkester, det måste verkligen inte vara antingen eller. Men jag tror att publikträffen före konserten kommer att vara ovanligt betydelsefull den här gången. Den utgör i alla fall en fin möjlighet att kratta i manegen.

Jag hörde en gång Jojje Wadenius och hans band spela i en bygdegård i uppländska Hökhuvud. Det första Jojje sade när han äntrat scenen var: “Om någon tycker att vi spelar för starkt, så säg bara till. Vi är ju här för att vi skall ha det trevligt tillsammans!” Ingen tyckte att det var för starkt, men Jojjes ödmjukhet och omtanke om sin publik gjorde intryck på mig. Det blev en toppenkväll, där i bygdegården i Hökhuvud. Jag tillåter mig att hoppas på någonting liknande i Västerås Konserthus.

PIA SUNDHAGE OCH JAG

2015-04-20

“Pappa, du är faktiskt ganska lik Pia Sundhage!” utbrast min 12-åring  i eftermiddags. Det är väl det gråsprängda håret, resonerade jag. “Ja, och så spelar ni ju gitarr båda två!”

För ganska många år sedan kunde det hända att folk tyckte att jag var lite lik Niklas Strömstedt. Det kändes helt ok. Men den tiden är nu obönhörligen förbi.

Jaja, Pia och jag färgar åtminstone inte håret.

GUSTAF SJÖKVIST, 1943 – 2015

2015-02-22

Musiksverige har sorg igen, denna gång efter budet om Gustaf Sjökvists bortgång. Vi, som kände till hans svåra sjukdom, har varit inställda på att det här beskedet förr eller senare skulle komma. När det väl kom, var det ändå som en chock; Gustaf hade börjat framstå som smått odödlig efter att gång efter annan ha lyckats övervinna sin lungcancer genom att svara väl på de tuffa behandlingarna.

Jag tyckte mig ha en unik relation till Gustaf och tror mig veta att väldigt många andra också tyckte sig ha det. Gustaf Sjökvist var inte mycket för att tala om sig själv. I gengäld intresserade han sig för andra människor på ett sätt, som verkade alldeles äkta. Han var helt enkelt en sann vän! Utan att för ett ögonblick förringa dirigenten Gustaf, vill jag påstå att det är saknaden efter vännen Gustaf som nu är svårast.

Det råder ingen tvekan om hans betydelse på ett rent yrkesmässigt plan. För mig personligen öppnade han dörrar i det nationella såväl som det internationella musiklivet. Medan han ännu ledde Musikhögskolans Kammarkör, gjorde vi en radioinspelning av Mario Castelnuovo-Tedescos Romancero Gitano. (Det var f.ö. i det sammanhanget jag för för första gången träffade Malena Ernman, hon sjöng i kören och hade ett litet solo.) Lite senare spelade vi in samma verk på skiva. Då hade han hunnit starta Gustaf Sjökvists Kammarkör, med vilken jag kom att få göra åtskilliga konserter. Samarbetet ledde vidare till produktioner med Radiokörerna i Stockholm, München och Köln. Tillsammans beställde vi ett nytt stycke av Thomas Jennefelt, som uruppfördes på Prinzregententheater i München av Bayerska Radions kör. På 2010-talet tid blev det konserter i Dalhalla med Malena och Dalasinfoniettan. Ett år gjorde vi till exempel Joaquin Rodrigos Concierto de Aranjuez. Vårt gemensamma intresse för Olle Adolphson och hans sångskatt kom till uttryck både i konsertsammanhang och i den minnesfond, som Gustaf i hög grad medverkade till att skapa och som han engagerade sig mycket för.

Återigen, det är främst mötena med människan Gustaf man nu saknar så mycket, hans omtanke och milda humor. När Sara och jag skulle gifta oss för drygt tio år sedan, frågade vi om han skulle kunna tänka sig att spela till psalmerna under vigselakten i Tuna kyrka. Lite överdrivet, kan man tycka, att kalla in en hovorganist för att kompa Härlig är jorden och I denna ljuva sommartid i en uppländsk landsortskyrka, men vi ville ha det bästa. Vårt bröllop sammanföll dessvärre med Radiokörens årliga internat, för vilket Gustaf hade ansvaret. “Det ordnar sig”, sade Gustaf, satte in en assistent hos kören ett par timmar, körde de tio milen till Tuna och spelade till de två psalmerna innan han skyndade tillbaka till sina radiokorister.

Gustaf Sjökvist i ett nötskal.

CROSSROADS OCH ARNE LÖTHMAN

2015-02-17

Heavy Breeze Ensemble heter en septett jag är med i. Den har funnits i säkert tio år, men har bara gjort tre konserter. En av dem, i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus, spelades in och sändes i SVT 2011. Konserten var en multimedia-föreställning betitlad Crossroads, med videokonst av Petra Lindholm och nyskriven musik av ensemblens elgitarrist och huskompositör Arne Löthman. Det hela var mycket fint, men gav liksom inga märkbara ringar på vattnet i form av konserterbjudanden. Det vore synd och skam om verket skulle falla i glömska, resonerade jag och beslöt mig för att ge ut inspelningen på CD och Blu-ray. En ganska kostsam historia, så jag sökte fonogramstöd från Kulturrådet, full av förtröstan. Det blev dessvärre avslag. De närmare 80 skivproduktioner, som referensgruppen bedömde som mer förtjänta av stöd än vår, får väl antas ha varit det också, men det kändes ändå bittert. Jag bestämde mig för att inte låta mig nedslås och för att ge ut Crossroads trots uteblivet fonogramstöd.

För tre veckor sedan var jag på plats i Nilento studio i Kållered utanför Göteborg för att göra klart mixen. Arne, som kämpat mot cancer en tid och låg på Handens sjukhus, var med per telefon vid ett par tillfällen. Han hade det väldigt jobbigt – hade “varit i helvetet”, som han sade – men gladdes åt att behandlingen tycktes framgångsrik och att hans musik nu skulle göras tillgänglig. Och resultatet i studion blev verkligen mycket fint! Musiken till Crossroads har ett sällsamt skimmer över sig, inte minst tack vare instrumenteringen med flöjt, oboe, klarinett, två gitarrer, el- eller kontrabas och klassiskt slagverk (inget trumset). Och tack vare små, öppna “gläntor” med rum för improvisation. Det är en genremässigt svårkategoriserad musik, som jag vet skulle tilltala många.

Arne Löthman var gitarrist, utbildad till klassisk gitarrpedagog vid Kungl. Musikhögskolan. Men det var elgitarren, som kom att bli hans huvudinstrument och improvisationsmusiken, som skulle bli hans främsta forum. Under flera år arbetade han med trombonisten Eje Thelins grupp, som turnerade över hela Europa. Sedan några år satsade han all tmer på sitt eget komponerande men försörjde sig främst genom att undervisa barn i kulturskolan. Periodvis drygade han ut den blygsamma lönen därifrån genom att bära ut tidningar på nätterna. (Tänk om han hade kunnat få ägna den tiden åt komponerandet i stället!) Som person kunde han verka försagd, nästan en smula hämmad. Men när han spelade blottade han andra sidor av sig själv; ett kraftfullt och utåtriktat uttryck, nerv och energi.

Förra lördagen tvingades Arne Löthman ge upp kampen mot sin sjukdom. Begravningen äger rum den 6 mars. Skivan med Heavy Breeze Ensemble och Crossroads kommer att ges ut så snart det är möjligt.

OLLE, STING & TOMMY

2015-02-05

I tangon Fröken Frenssen målar Olle Adolphson upp ett frieri i form av en utskällning. Sången är resultatet av en vadslagning med Pekka Langer i ett radioprogram för rätt många år sedan. Jag-personen, den luggslitne Herr Fransson, räknar upp sin hyresvärdinnas alla tillkortakommanden för att sedan konstatera att han själv bara är “en gammal sopa” och slutligen erbjuda henne “sitt hjärta och sin hand”. Det är sannerligen en ovanlig och kul vinkling på romantik. Själva melodin är f.ö. närmast omöjlig att sjunga a cappella, alla kluriga tonartsbyten kräver stöd av ett ackordinstrument, som upphovsmannen själv påpekade. Jag hade förmånen att få tillhandahålla just detta på Olles egen inspelning, gjord 1994 i den gamla MNW-studion i Vaxholm.

Sting har en snarlik, men allt annat än humoristisk, infallsvinkel i sin Practical Arrangement från The Last Ship. Det är en fantastisk sång, en av hans allra finaste någonsin, och det är någonting djupt rörande med det lakoniska konstaterandet; att man kan nöja sig med att se äktenskapet som ett praktiskt arrangemang. “We could start with separate beds, I could sleep alone (or learn to)”, “It may not be the romance you had imagined, but how bad could it be to be my wife?” Det handlar om att ha blygsamma, eller kanske bara realistiska förväntningar på tvåsamheten.

Denna sång har nu sjungits in av Tommy Körberg på Tommys jul. Björn Ulvaeus har gjort en snillrik svensk tolkning av texten och kallat den En praktisk syn på saken. Grundkänslan är intakt, men här är jag-personen en nyskild man, som uttrycker försiktiga förhoppningar om att den nyss splittrade familjen skall kunna fira jul ihop, för barnens skull. Det låter kanske sentimentalt och är väl det också. Men resultatet är ett litet mästerverk. När Tommy Körberg tar i för Kung och fosterland, uppbackad av en symfoniorkester, kan det bli i mäktigaste laget. Här sjunger han dock med välavvägd innerlighet, utan att någonsin bli gråtmild, och Per Ekdahl har gjort ett lyhört och lyxigt orkesterarrangemang. Tillsammans har de åstadkommit någonting, som inte bara tål en jämförelse med Stings originalversion utan i vissa avseenden överträffar den. Vänta inte till nästa jul med att lyssna!