CLOWNSKRÄCK

2016-11-10

Clowner som sätter skräck i omgivningen har varit på tapeten förut denna höst, men det senaste exemplet måste vara det värsta. Jag syftar förstås på utgången av presidentvalet i USA.

Allvarligt talat, en majoritet av befolkningen i många länder har redan visat att de hellre tittar på kändisar som försöker lära sig dansa än på professionella dansare, hellre ser kändisar som försöker lära sig dirigera än riktiga dirigenter, kändisar som försöker lära sig rida och så vidare. I sammanhang efter sammanhang har erfarenhet visat sig vara en belastning, okunskap en merit.

Efter att de amerikanska väljarna sagt sitt, får vi nu alla se på när en kändis skall leda världens mäktigaste land. Den ultimata dokusåpan. Och mycket farligare än Let’s Dance.

 

HUSHÅLLSNÄRA TJÄNSTER

2016-11-06

Till skillnad från många av mina vänner har jag aldrig anlitat städhjälp, trots att jag periodvis skulle ha haft råd. Det rör sig inte om snålhet, törs jag påstå, utan är snarare ett uttryck för hur jag präglats av min uppväxt. (Lägre medelklass, antar jag. Det var en självklarhet att städa själv.) Jag stryker mina skjortor själv, byter barnvaktstjänster med grannar och skiftar egenhändigt däck på bilen.

Det sistnämnda resulterade förra året i ett rejält ryggskott. En skicklig kiropraktor knäckte ryggen rätt, men jag tvingades äta smärtstillande i månader. Och jag skrattade instämmande när kiropraktorn upplyste om att de hundralappar jag sparade in genom att byta däcken själv, förlorade jag flerfalt genom att tvingas uppsöka honom. Det var ju så uppenbart att han hade rätt.

I förra veckan var det åter dags att lägga på vinterdäcken och erfarenheten hade inte lärt mig ett skit utan jag gjorde det själv. Dagen därpå knäppte det till i ryggen och jag hamnade på golvet utan att ens förmå att ta mig upp i sängen eller hasa mig till närmaste telefon. Efter en stund lyckades jag trots allt kalla på hjälp, fick värktabletter och kunde till min egen och andras förvåning genomföra en konsert tillsammans med Kerstin Avemo i Västerås Konserthus senare samma dag.

Frågan jag nu ställer mig är om jag envisas med att hålla på med däcken på grund av min klasstillhörighet, eller om det beror på att jag har en benägenhet att försöka vara så förbannat duktig hela tiden.

 

BOB DYLAN

2016-10-13

Nej, jag kan inte Bob Dylan, hans musik har aldrig appellerat på mig. Men som musikmänniska blir jag ändå lycklig av Svenska Akademiens beslut att ge Nobelpriset i litteratur till en person som skriver sånger.

Att en så pass begränsad musiker och sångare som Dylan belönades med Polarpriset – ett musikpris – för drygt femton år sedan kändes mer problematiskt. (Jag menar, om man skärskådar hantverket, är det inte högst mediokert? Jämför exempelvis med Joni Mitchell, som har snarlika rötter men som har utvecklat sitt musikaliska uttryck till en nivå vida överlägsen Dylans. Att kulturchefen på en av landets största dagstidningar nyligen utnämnde Bob Dylan till “en av världens tio bästa musiker” säger mer om svensk kulturjournalistik än om föremålet för tyckandet.) Men som poet är han enligt kunnigare bedömare storartad.

Nu skall jag börja läsa honom!

 

RÄTT, FAST FEL

2016-10-13

Det är först när man får barn, som man blir samhällsmedborgare på riktigt, har någon sagt. Det ligger mycket i det. Genom barnen lär man känna människor, som man kanske inte hade träffat på överhuvud taget om de inte hade haft sina barn i samma skola. Föräldrarna till barnen på vår skola på den uppländska landsbygden tillhör de mest skiftande yrkeskategorier. Men ingen är expert på trafikfrågor.

Föräldraföreningen, i vars styrelse jag är ledamot, ville få myndigheterna att sänka hastigheten på länsväg 273. En av skolans in- och utfarter är läskig, den ligger i en backe och en kurva och sikten är begränsad. Även om man som bilist respekterar den gällande hastighetsbegränsningen på 50 km/h, kan det vara svårt att hinna bromsa om något barn – eller, för den delen, någon vuxen – kommer farande nerför backen. En sänkning till 30 km/h vore en rimlig åtgärd för att öka säkerheten, tyckte vi. Jag åtog mig att knåpa ihop ansökan till Länsstyrelsen.

Gissa om vi blev glada när ansökan bifölls! En stund. Sedan upptäckte vår ordförande att den nya hastighetsbegränsningen enligt myndighetsbeslutet skulle omfatta en annan del av länsvägen än den, som utgjorde det verkliga problemet.

Jag må vara naiv, men jag tänkte att det borde vara lätt att överklaga beslutet, det handlade ju bara om att den nya 30-skylten skulle flyttas några 10-tal meter och därigenom omfatta den problematiska in- och utfarten. Överklagandet behandlades över sommaren. De nya skyltarna kom upp och blev en snackis och något att fnissa åt bland lokalbefolkningen; det var ju så uppenbart att den, som bestämt hur de skulle placeras, aldrig satt sin fot här ute. Jag var förvissad om att man på Transportstyrelsen skulle välkomna vårt överklagande, det måste rimligen ligga i myndighetens intresse att det blir rätt.

Nu har beslut meddelats. Det blev avslag med hänvisning till att vi ansökt om hastighetsbegränsningen, att denna ansökan har bifallits och att vi därför inte kan överklaga. Och detta, nya beslut kan inte heller överklagas.

I sak stämmer det. Vi i föräldraföreningen, som är journalister, bönder, lärare, musiker, kockar m.m trodde nog att de som handlägger ärendet och som jobbar med den här typen av frågor på heltid själva skulle förstå var de nya 30-skyltarna skulle göra störst nytta, det är ju så uppenbart för var och en som besökt platsen. Därför angav vi/jag i ansökan inte exakt var vi önskade ha dem.

I SR P1:s “Spanarna” berättade Calle Norlén häromveckan om hur han nekades att hämta ut en försändelse på PostNord eftersom den var adresserad till “Calle Norlén” medan det står “Carl Norlén” i passet. Postkassörskan sade sig vara övertygad om att Calle verkligen var adressaten, men vägrade ändå lämna ut paketet. Regler är ju regler. Finns det inte vissa paralleller här? Juristerna på Transportstyrelsen har valt att följa regler i stället för att rätta till ett uppenbart misstag.

Som alla vet, står samhället idag inför mycket stora utmaningar. Hur skall vi kunna hantera dem, om vi har så svårt att lösa ett så här jämförelsevis litet problem som en 30-sträcka förbi en skola? Och kommer trafikanterna att respektera de uppenbart felplacerade skyltarna?

Själv fortsätter jag att tro på att någon driftig, orädd myndighetsperson en dag kommer att upptäcka misstaget och rätta till det. Kalla mig gärna naiv.

 

TWITTER

2016-10-06

Margot Wallström skrev nyligen på Twitter:

“Unacceptable to bomb civilians, children and hospitals in #Aleppo.”

Jag har läst det där om och om igen och roat mig med att försöka gissa vad som kan ha föranlett utrikesministern att knappa in detta budskap. Vilket av följande alternativ låter minst osannolikt?

  1. Wallström vill helt enkelt vara tydlig med att hon inte tycker att det är okej att bomba civila, barn och sjukhus, för den händelse att någon skulle betvivla det.
  2. Hon hoppas att Assad och Putin följer henne på Twitter, att de skall bli ångerfulla och upphöra med bombningarna.
  3. Det är viktigt att alltid finnas med i flödet på sociala medier. Finns man inte där, så finns man inte alls.

Oavsett vilket, så blev man inte precis klokare av ministerns tweet.

Precis tvärtom var det med Lena Anderssons ganska omfångsrika DN-artikel om klädesplagget burkini för några veckor sedan. Andersson resonerade kring fenomenet, som den tänkare hon är, och lyckades därigenom få mig, läsaren, att känna mig en liten smula smartare efter läsningen än före. Ett kortfattat “Acceptabelt att bära #burkini” hade inte alls haft samma effekt, även om Lena Anderssons tankeövning utmynnade i denna ståndpunkt.

Vilken slutsats skall man dra? Att Twitter är fördummande? Nej, inte nödvändigtvis. Vittrare twittrare lyckas formulera tänkvärdheter även i detta mikroformat. Själv behöver jag dock oftast ta till betydligt fler än 140 tecken för att uttrycka mig. I det avseendet är jag bevisligen i gott sällskap.

 

VERKLIGHETENS FOLK

2016-10-05

Till de ynkligaste, mest populistiska utspelen i svensk politik under senare år hör kristdemokraten Göran Hägglunds, det om “verklighetens folk”.

Hägglund lät förstå att storstadspolitiker, -journalister och -kulturarbetare saknade känsla för “vanliga människors” livssituation. Och många hakade på föraktet för allt som luktade etablissemang. Eller var det kanske snarare Hägglund, som hakade på ett gryende missnöje med sakernas tillstånd? Om jag minns rätt, så hamnade stadsdelen Södermalm särskilt i skottgluggen. I synnerhet Nytorget och de trevliga kvarteren däromkring fick stå som symbol för den lattesörplande eliten.

När Hägglund gjorde sitt utspel hade jag för länge sedan lämnat denna förhatliga del av Stockholm (när jag en gång i tiden bodde på Skånegatan, ett par kvarter öster om Nytorget, fanns knappt en restaurang i grannskapet och kaffetrenden hade ännu inte nått våra breddgrader) och bosatt mig på den uppländska landsbygden, men jag kände instinktivt att jag nog ändå inte kunde räkna mig till “verklighetens folk”. Jag hade ju lång utbildning och ansågs dessutom av vissa tillhöra eliten inom mitt skrå, två besvärande omständigheter. Min verklighet var nog inte tillräckligt verklig för att jag skulle kvala in.

Föraktet för etablissemanget har bara fortsatt växa (bra där, Göran!) vilket inte bara avspeglas i allmäna val. I ett TV-program som Let’s Dance håller man sig med en expertjury, vars ledamöter har livslång erfarenhet av dans, men när vinnaren skall koras är det verklighetens folk som får fälla avgörandet. Skönaste personligheten vinner, inte nödvändigtvis den bästa dansaren. I Storbritannien överlät politikerna åt verklighetens folk att avgöra huruvida landet skulle lämna EU. Man vill ju inte framstå som elitistisk. Verklighetens folk tog chansen att ge etablissemanget en rejäl smocka. Ha, där fick ni! (De yngre väljarna, som kommer att tvingas leva med konsekvenserna av valresultatet, röstade med en övertygande majoritet för att landet skulle stanna i EU.)

I USA kan verklighetens folk i november utse Donald Trump till landets president. Filippinerna har redan valt Rodrigo Duterte till sin. Angela Merkels dagar som tysk förbundskansler är räknade och i Frankrike bidar Marine Le Pen sin tid.

Nä, jag behöver en latte, NU GENAST!

 

ELLEN ANDERSSON QUARTET

2016-09-26

Hej igen.

För inte länge sedan skrev jag här om kulturbevakningen i Sveriges Radio P1, att redaktionens musikaliska världsbild tycktes “jämförbar med den genomsnittlige högstadieelevens”.

Idag blev jag effektivt motbevisad (eller var det bara undantaget, som bekräftar regeln?) när Mikael Timm i P1 Kultur recenserade ett nytt album med Ellen Andersson Quartet.

Ellen Andersson, sång

Anton Friberg, gitarr

Hannes Jonsson, kontrabas

Sebastian Brydniak, trummor

Inget av dessa namn var tidigare bekant för mig och möjligen säger det mer om mig än om dem. Men vilken raffinerad musik de gör! I stilistiskt hänseende är de kanske inga nydanare. Men deras artisteri är av yppersta klass och arrangemangen gjorda med fantasi och finess.

Lyssna här, vetja, och upptäck dessa briljanta musiker om du inte redan gjort det! Och stäng för all del inte av förrän du hört de evighetslånga, klockrena sluttonerna från Ellen Andersson.

STURE HÄNDEL

2016-08-20

Skummar dödsannonserna i lokalbladet UNT och hajar plötsligt till: Sture Händel? Det kommer som en liten chock. Inte så mycket Stures frånfälle som hans tidigare existens. Jag menar, det är ju i klass med “Rune Beethoven”! Eller varför inte “Mats Mozart”? Fast, det är klart, Mats Schubert finns ju på riktigt, han spelar keyboards i Bo Kaspers Orkester. Sture Händel, var han också keyboardist i något band?

Fritz Brahms hette en pianist, han var faktiskt bror till Johannes. Man kan bara ana hur det måste ha varit, att ständigt jämföras med sin uppburne broder. Kanske har vi där förklaringen till att Fritz en dag utvandrade till Venezuela. Han återvände dock så småningom till Hamburg, där han verkade som musiklärare.

Jag googlar Sture Händel. Och, nej, han var inte keyboardist utan expert på nautica. (Söker man på “nautica” på Wikipedia får man upp en artikel om en amerikansk porrstjärna. Stures specialkunskaper omfattade emellertid någonting helt annat: marina motiv i konsten.) På Antik & Auktions hemsida kan man läsa: “Sture Händel är A&A:s expert på nautica. Han arbetade som sjöman i unga år, från 1946 till 1957, och doktorerade så småningom i teknisk fysik. Sture Händel är en av författarna till boken Skutemålare. Sture Händel svarar på frågor om fartygsmåleri och nautica.”

Sture blev 86 år.

 

PIA SUNDHAGE & JAG 2016

2016-08-16

Till en början var jag kanske inte precis smickrad, när min äldsta dotter härom året påpekade att Pia Sundhage och jag är lika: “Ni spelar gitarr och är gråhåriga”. Idag känner jag mig enbart hedrad av jämförelsen.

Grattis, kollega, till finalplatsen i OS!

 

VEM BRYR SIG?

2016-08-14

En dag för närmare 20 år sedan fick jag ett oväntat telefonsamtal från Frankfurt: “Det gäller ett projekt med Ensemble Modern och HK Gruber, musik av Hanns Eisler. Spelar du banjo?” “Javisst!” ljög jag, som inte ens ägde en banjo. Hur svårt kan det vara? hann jag också tänka, innan jag tackade ja till uppdraget. Därefter fick jag bråttom till Gottfrid Johanssons Musikhandel vid Järntorget i Gamla Stan, där jag investerade ett par tusenlappar i en enkel gitarrbanjo av något sydkoreanskt märke.

Jag har aldrig behövt ångra denna chansning. Musikerna i Ensemble Modern måtte ha varit nöjda med min insats, för efter Eisler-projektet – förevigat på skivan Roaring Eisler, RCA – fortsatte jobberbjudandena att komma. De behövde mig ömsom på elgitarr, ömsom på akustisk, stål- som nylonsträngad. Det där telefonsamtalet kom att bli min inträdesbiljett till det internationella musiklivet och min ingång till den nya musiken: Zappa, Lachenmann, Eötvös, Kurtag, Heiner Goebbels, John Adams, Julia Wolfe, Michael Gordon…

Också med HK Gruber, av vännerna kallad “Nali”, har samarbetet fortsatt under de två decennier som snart förflutit. Senast i Busking, Grubers konsert för trumpet, akkordion, banjo och stråkar, som Håkan Hardenberger fört ut i världen. Jag har ofta fått hänga med. Som i onsdags, då verket fick sin London-premiär i en fullsatt Royal Albert Hall med BBC Symphony Orchestra under ledning av sin suveräne chefsdirigent Sakari Oramo.

Nyss hemkommen från London googlar jag efter recensioner och hittar flera. Meningarna om Busking, och för den delen Oramos Beethoven-5:a, går isär. Det är fängslande läsning, med långa, initierade och välformulerade resonemang kring verken och dess framföranden. Och jag påminns om att detta är något jag så innerligt saknar i Sverige, där ett uruppförande kan följas av total medietystnad eller välvilliga men intetsägande referat. Om starka åsikter någon gång uttrycks här om den nya musiken eller om klassisk musik överhuvud taget, så gäller de i allmänhet statistik: Hur många verk av kvinnliga respektive manliga tonsättare har framförts? Hur många kvinnliga dirigenter har engagerats? Och hur är det egentligen med den etniska mångfalden? Frågor, som förvisso är viktiga att ställa. Men vi måste väl ändå kunna diskutera rent konstnärliga aspekter SAMTIDIGT? Hur BRA var egentligen det nyskrivna verket, handen på hjärtat? Vi behöver en sorts “darwinism”, som på estetiska grunder hjälper oss att på sikt vaska fram guldkornen och sålla bort det, som inte förtjänar att höras lika många gånger.

Jag befarar att en vällovlig rättvisesträvan nu håller på att utarma det svenska musiklivet, då det i otillräcklig utsträckning åtföljs av ett offentligt samtal grundat på konstnärliga kriterier.

Vad som är slående med det engelska exemplet är engagemanget, att folk tycks bry sig på riktigt. Horace Engdahl ger en suggestiv och plågsamt träffande bild av den svenska likgiltigheten i Kultur och katastrof, ett anförande som hölls vid Svenska Akademiens högtidssammankomst förra året och som kan läsas i sin helhet på Akademiens hemsida:

När Lord Byrons begravningståg 1824 genomkorsade London på väg till familjegraven i Hucknall Torkard, representerades de förnäma familjerna av tomma vagnar. Man sände sina vapenprydda ekipage för att bedyra Byron den aktning som tillkom en medlem av överhuset, men ingen ville sitta i dem och ge uttryck för någonting som gick utöver den formella sorgen. Den ödsliga kortegen får mig att tänka på samhällets förhållande till nyskapande konstuttryck. Man är beredd att visa dem respekt och till och med subventionera dem, bara man slipper vara på plats och ta del av dem. Den aktning de åtnjuter är på sätt och vis orubblig, men folk i beslutande ställning överlåter gärna åt den lilla, tokiga kretsen av närmast berörda att faktiskt följa de där konstigheterna till graven, det vill säga den glömska man känner väntar dem. Modern kulturpolitik är ett slags formell sorg.

Vem skall då bestämma vad som skall få höras eller ej? Ja, det är förstås svårare i ett litet land som vårt att uppbåda den mångfald av röster som vore önskvärd. Men det har faktiskt fungerat tidigare. För bara några decennier sedan kunde ett uruppförande i Stockholm bevakas av ett halvdussin dagstidningar. Av dessa har säkert flera gått i graven, men jag tänker att förutsättningarna ändå borde finnas i och med framväxten av sociala medier. Det är först när olika åsikter bryts mot varandra, som processen kan fungera tillfredsställande. Riksmedierna har alltjämt ett stort ansvar och här kan jag inte låta bli att uttrycka sorg över hur den smala musiken behandlas i radions P1 Kultur, där redaktionens musikaliska världsbild ofta förefaller jämförbar med den genomsnittlige högstadieelevens.

Vad gäller banjon, så har jag bytt upp mig och spelar numera på ett instrument av märket Deering, en banjons Rolls Royce. Om nu någon bryr sig.

 

NYA TIDER

2016-03-07

Det fanns en tid, då resultatet i Melodifestivalen bevärdigades en notis på dagstidningarnas kultursidor. Där kunde man läsa vilken låt som vunnit, vem eller vilka som gjort den och vem eller vilka som framfört den. Punkt.

Så är det inte längre, om det undgått någon.

Det är nu bara ett av många tecken i tiden, som vittnar om att det inte längre är fult att tycka om populärkultur. Och det är väl jättebra. Att det inte är fult menar jag. För jag har själv alltid haft en naturlig dragning åt det hållet och dessutom tidvis haft min försörjning i denna sektor av musiklivet. Samtidigt har jag dock alltid uppfattat en del andra kulturyttringar som mer angelägna. Det är denna uppfattning som tycks ha blivit det nya fula. I vår tid är det tabu att utpeka en kulturyttring som mer angelägen än en annan.

Högt och lågt. Fult och fint. Känsliga saker. Jag kan ärligt säga att jag har problem med denna dikotomi, samtidigt som jag – det är lika bra att erkänna – är präglad av den.

De konstnärliga akademierna ordnade för drygt tio år sedan ett gemensamt seminarium på temat. Där talade vittra kulturpersonligheter och akademiledamöter som Horace Engdahl och Dan Wolgers. Deras i långa stycken briljanta anföranden finns samlade i en skrift, som jag då och då bläddrar i för att uppnå själsfrid. Flera talare framhåller egenskaper, vilka förenar populär- och högkultur. Att det ena berikar det andra och vice versa. Framför allt tycks de ha ett avspänt och okomplicerat förhållande till det imaginära motsatsförhållandet. Det är nog just denna avspända attityd, som utövar en så terapeutisk kraft på en ängslig typ som jag.

Hade de haft samma sköna distans idag, ett decennium senare? Fan vet. För min känsla är att alla fördämningar nu har brustit och att populärkulturen fullständigt dominerar det offentliga rummet, även de skrymslen som utgjort högkulturens “reservat”. Denna känsla emanerar förstås ur mina egna erfarenheter. Och dessa pekar i en och samma riktning, nämligen att tiden är utmätt för smalare musik. Jag skulle aldrig, aldrig rekommendera mina barn att satsa på ett yrke liknande mitt. De förutsättningar för sådan verksamhet, som tidigare skapats genom att olika institutioner i samhället samverkat, är på väg att erodera bort. Dagstidningarna kan man kanske inte förebrå; de är vinstdrivande företag och inga statliga myndigheter. Men Public service? Och vad hände i vakuumet efter Rikskonserters nedläggning? Musiken i skolan?

Vi är förmodligen ganska många, som liksom häpet iakttar den pågående, ganska snabba förskjutningen. Men vem beskriver den, rapporterar om den, problematiserar eller – Gud förbjude – ifrågasätter den? Ingen vill ju framstå som en gnällspik!

Att bara klaga är egentligen dödsdömt och vem vill dö bitter? Humorn är sannolikt det effektivaste vapnet här och jag vet inga som utnyttjar den effektivare än serietecknarna Berglins. I en serieruta med några år på nacken utspinner sig följande dialog mellan två figurer (här återgiven fritt ur minnet):

– Juventus är bättre än Lingbo IF.

– Javisst!

– BMW är bättre än Fiat Punto.

– Absolut!

– Och Sara Lidman är bättre än Liza Markl…

– Happappapp, nu kränker du en stor del av Sveriges befolkning!

På Grammisgalan på Cirkus härförleden vände sig konserthuschefen Stefan Forsberg till Svante Henryson och mig och utbrast med ett snett leende: “Ja, det är i alla fall kul att den klassiska musiken får vara med på ett hörn”. Det vittnar om ödmjukhet, eller möjligen uppgivenhet. Stefan Forsberg var där som företrädare för en internationell topporkester, två av världens bästa körer, ett par stjärnsolister och – sist men inte minst – en av vår tids främsta kompositörer av noterad musik, Anders Hillborg. De fick en välförtjänt grammis för sin skiva men minimalt med medial uppmärksamhet. SR och SVT utgjorde härvidlag inga undantag.

“Det var i alla fall kul att få vara med på ett hörn”.

Jag överväger att ha citatet på min gravsten.

 

MUSIKALISKT HANTVERK

2016-03-01

I julas läste jag Patti Smith’s självbiografiska Just kids.

Till skillnad från många andra har jag aldrig haft något särskilt förhållande till Patti Smith, men boken fängslade mig omedelbart. Författaren beskriver New York City under några förunderligt omvälvande år i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Hon tycks ha befunnit sig i händelsernas centrum. Tidens kulturikoner passerar revy i den innersta vänkretsen eller åtminstone i dess periferi.

Fotografen Robert Mapplethorpe, Pattis själsfrände, älskare och bästa vän, är den andra huvudpersonen här; hans personliga utveckling och medvetna strävan efter framgång och erkännande. Beskrivningen av hur Patti och Robert solidariskt stöttar varandra genom mödosamma år av fattigt konstnärsliv är rörande. Patti Smith försörjer sig vid den här tiden genom att ta jobb i en bokhandel, men arbetar också energiskt med sin bildkonst och sitt skrivande. Och hon läser massor; den klassiska litteraturen och de moderna poeterna. Det har bevisligen gjort henne till en ordens kvinna, hon är helt enkelt en briljant berättare!

En dag lär hon sig tre ackord på gitarr och inom några timmar har hon fått skivkontrakt. Och däri ligger möjligen förklaringen till att en musiksnobb som jag har svårt att ta till sig Patti Smith’s musik: Det musikaliska hantverket är alltför oslipat, det konstnärliga uttrycket alltför begränsat. Dessa tillkortakommanden tycks inte störa alltför många lyssnare (det störde uppenbarligen inte Polarprisjuryn), men är sannolikt förklaringen till att jag personligen har så svårt att uppskatta en lång rad hyllade singer/songwriters. Bob Dylan (en av Smith’s stora förebilder) är väl det tydligaste exemplet. Jag säger det gärna igen: Det musikaliska hantverket är alltför oslipat, det konstnärliga uttrycket alltför begränsat! Samtidigt kan jag verkligen beklaga att jag kommit att bli så här kräsmagad. Det hade ju varit så kul att förbehållslöst kunna älska Bob och Patti!

Även om jag kanske aldrig kommer att bli någon bra Patti Smith-lyssnare, kan jag utan vidare se att hon personifierar mycket av det som präglat vår tids kultur. Att hon blivit en så fin författare känns bara följdriktigt; hon har ägnat avsevärt större möda åt att utveckla sitt skrivande än på att slipa sina musikaliska verktyg.

Jag kan varmt rekommendera Just kids.

 

PEDER RIIS, 1952 – 2016

2016-01-26

Det är en stor gitarrist och pedagog, som nu har gått ur tiden, men också en mångårig, uppskattad vän och kollega.

Peder Riis kom till Stockholm från Fagersta i Västmanland. Tidigare hade han lärt sig spela piano, men nu var det gitarren som gällde. Under studietiden vid Kungl. Musikhögskolan var den uttalade målsättningen att bli gitarrpedagog och det dröjde inte länge förrän Peder tillhörde de allra mest lysande i skrået. Innan han ens hunnit avsluta sin utbildning hade han rekryterats till SMI, Stockholms Musikpedagogisk Institut. Så småningom flyttade han till Örebro, där han innehade en tjänst vid Musikhögskolan ända fram till sin bortgång vid sextiden igår kväll.

Som femtonåring hade jag själv lyckan att få Peder som lärare. Han var då tjugofyra och bosatt i Rönninge, söder om Stockholm, dit jag varje tisdagskväll färdades med pendeltåg och buss. Under de kommande två åren förändrades min inställning till gitarrspelandet på ett livsavgörande vis. Det, som jag tidigare betraktat som ett lustfyllt tidsfördriv, kom att bli viktigare än allt annat, ja t.o.m. viktigare än pingis!

Peder hade vid den här tiden tillsammans med kollegerna Peter Augustesen, Henry Forsblom och Anders Kagg bildat “Gitarrkvartetten”, som spelade Bachs Brandenburg-konserter och andra otippade verk i arrangemang för fyra gitarrer. Instrumentbyggaren Georg Bolin och hans okonventionella gitarrkonstruktioner, däribland den 11-strängade altgitarren, bidrog till ensemblens unika klang. Senare utvecklandes i samarbete med Lars Jönsson en ny gitarrfamilj, som kan höras på kvartettens tredje skiva i tolkningar av pianoverk av Mendelssohn, Brahms och Debussy. En ytterligare anledning till att det kunde låta så vackert var förstås Peder och hans föredömligt välgjorda transkriptioner.

För Peder Riis lockade den pedagogiska verksamheten mer än det egna musikutövandet – även om han vid sidan om sina andra uppdrag också hann med att spela in en soloskiva med musik av Bach, Weiss, Villa-Lobos och Turina – och i mitten av 1990-talet valde han att lämna Gitarrkvartetten. Under de följande åren, då han knutits till Musikhögskolan i Örebro, ansvarade han inte bara för gitarrundervisningen där utan blev också något av en guru inom multimedia. (Här känner jag mig lite som Kajsa Ernsts rollfigur i filmen “Masjävlar”, som på klingande dalmål replikerar: “Jag vet visst vad du jobbar med, du jobbar med data!”) Exakt vad Peder gjorde med datorerna har jag helt enkelt inte koll på, men det renderade honom i alla fall Örebro Universitets pedagogpris.

Fyrtio år har förflutit sedan Peder, med pipan i mun, första gången hälsade mig välkommen till den lilla lägenheten i Rönninge. Och det har hunnit gå över två år sedan det möte ägde rum, som blev vårt sista. Vi hade suttit i juryn vid Musikaliska Akademiens stipendieprov i Stockholm och skulle båda vidare till Uppsala och den pågående gitarrfestivalen. Jag erbjöd skjuts i min bil och under den timslånga färden fick vi den alltför sällsynta möjligheten att samtala i lugn och ro. Kanske är det en efterkonstruktion, men jag vill minnas att en tacksamhetens tanke for genom mitt huvud, som anade jag att inga ytterligare tillfällen skulle ges.

Peder Riis, som i mars skulle ha fyllt 64, efterlämnar en vuxen dotter och livskamraten Merethe.

 

LINKÖPING C EN SÖNDAG I JANUARI

2016-01-20

Det är en gnistrande kall, solig söndag i januari. Olle, Jeanette och jag har föregående kväll haft konsert i Vimmerby och är nu på väg hem. Vi färdas med tåg, trots att det numera är förknippat med den uppenbara risken att man inte skall nå sin destination som planerat. Nerresan gick ganska bra; trots att alla informationstavlor och högtalarrösten på Stockholms Centralstation angav fel spår, lyckades vi i sista minuten kasta oss in på rätt tåg, och detta var i sin tur inte mer försenat till Linköping än att vi precis hann med vår anslutning. (Andra hade inte samma tur utan fick vänta två timmar på nästa avgång.) Konserten har gått fint, vi har sovit gott på Stadshotellet i Vimmerby och Kustpilen mot Linköping har avgått tidtabellsenligt denna söndagsförmiddag.

Jeanette har precis utbrustit “den här resan verkar ju faktiskt gå bra” och knackat tre gånger i bordsskivan framför sig, då ett SMS blippar upp i min telefon. Det är SJ, som meddelar att all tågtrafik mellan Linköping och Norrköping för närvarande är inställd och att buss ersätter.

På Linköpings C bekräftas informationen på TV-skärmar och en högtalarröst upplyser om att ersättningsbussar avgår från hållplats D2 vid godsmagasinet. Vi, som inte är från Linköping, vet inte var godsmagasinet är beläget, men tillsammans med andra förvirrade resenärer lokaliserar vi strax hållplatsen ett par, tre hundra meter från stationsbyggnaden.

Där finns det bussar! Swebus, Bus4You med flera, alla med olika destinationer. Men inga ersättningsbussar från SJ. Hit når heller inga högtalarröster och här finns inga TV-skärmar med information. Redan efter en kvart börjar många bli irriterade i kylan, inte alla har klätt sig för att vistas i -10° C. Olle och jag traskar tillbaka till stationshuset medan Jeanette vaktar baggaget. Där måste man väl kunna få besked om när ersättningsbussarna kommer?

På Linköpings C fanns det tidigare ett biljettkontor. Nu står där med stora bokstäver: UTHYRES. Efter en stunds letande får vi konstatera, att det ingenstans på järnvägsstationen i denna, Sveriges femte största stad finns en enda SJ-anställd denna vackra vinterdag. TV-skärmarna upplyser alltjämt om att “buss ersätter”. Hemsidan då? Men sin smartphone kan man gå in på såväl SJ som Trafikverket. Samma där: “Buss ersätter”. Men när? Om en timme? Två?

Vi skyndar tillbaka. Uppskattningsvis hundratalet människor står och fryser. En buss från Bus4You skall avgå mot Stockholm om tio minuter. Biljett kan endast köpas via Internet, men Jeanette lyckas med frusna fingrar knappa in rätt kreditkortsuppgifter så sin telefon och vips har vi tre biljetter och dessutom en till en dam (utan smartphone), som också rest från Vimmerby. Vi får äntligen komma in i värmen och anländer i kvällningen till Stockholm, endast ett fåtal timmar försenade. Våra små umbäranden är förstås inte mycket att klaga över, jämfört med vad hundratusentals människor på flykt just nu tvingas genomleva.

Ett par slutsatser: Det fanns säkert minst tio lediga platser på bussen från Linköping. Jag borde förstås ha köpt tio biljetter à 169 kronor och bjudit lika många frusna medresenärer att följa med. SJ hade knappast kunnat neka mig retroaktiv ersättning och även om de hade gjort det hade jag haft råd. Man tänker inte klart när man fryser så att man skakar. Och, för det andra: Vi medborgare måste, via våra politiska ombud, omdefiniera SJ:s uppdrag. Det är förstås toppen om företaget kan uppvisa goda siffror i sina kvartalsreporter, men man måste samtidigt klara av att tillhandahålla åtminstone ett minimum av service och beredskap för oförutsedda trafikstörningar. Det är nog upp till oss själva att se till att så sker.