GÖRAN, CLAS, NIGEL, ISABEL, GUNNAR & LISA

2017-12-25

2017 har på många sätt varit ett Bach-år när jag summerar det. Utgivningen av dubbel-CD:n Sei Solo blev slutpunkten på ett mångårigt projekt. Låt mig berätta något om mina inspirationskällor.

Sommaren 1978 bevistade jag för första gången kursen Liten Gitarrakademi, arrangerad av Gitarr- och Lutasällskapet. Det var som att hamna i paradiset, 17 år gammal. Gitarrmusik dagarna i ända. Konserter var kväll. En av dessa gavs av en för mig okänd 22-åring vid namn Göran. Efternamnet var Söllscher. Han spelade Sor och Bach och kanske annat också. Det var en livsavgörande upplevelse kan jag säga utan att överdriva, jag hade levt alla de sjutton åren utan att inse att det gick att spela gitarr på det viset. I synnerhet Bachs Preludium, Fuga & Allegro i Ess-dur BWV 998 på altgitarr bjöd på himlastormande, omvälvande insikter om vad musik kan vara. Jag ville från den dagen bli som Göran!

Sagt och gjort: En beställning på en altgitarr av Georg Bolin låg redan inne men jag kunde inte invänta leverans utan högg omgående till på en annons gällande en begagnad i Borlänge. Säljaren hette Benny och i priset (4.500:-) ingick en ansenlig bunt noter. (Kuriosa: Hos Georg fick man döpa sina gitarrer. Borlänge-gitarren hette “Drömmar”. Jag tyckte det lät flummigt och ville döpa om den till “Cecilia” efter musikens skyddshelgon. Jag tror att Georg var ordblind, för det blev alltid fel när han skulle göra ny etikett. Efter andra försöket gav jag upp och sedan dess heter gitarren “Cecila”.)

Görans Bach-spel karaktäriseras av en sömngångaraktig känsla för de enskilda satsernas karaktär och ett lugn, som tillåter varenda ton att så att säga tala till punkt. Hans tolkningar ställer sig aldrig någonsin i vägen för musiken, som tillåts flöda naturligt. Han är nog den enda gitarrist jag vet, som kan få en ton att leva och sjunga utan att han tar hjälp av vibrato. När han väl använder detta uttrycksmedel, för det gör han såklart, blir effekten desto större.

Jag blev aldrig riktigt som Göran och det tror jag att både han och jag är glada för idag.

Clas Pehrsson är blockflöjtist. Han var en av mina lärare på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, där jag påbörjade mina studier några veckor efter kursen på Ingesund. Clas blev en av mina viktigaste läromästare. Jag kan fortfarande visualisera hans sätt att med kroppen och gesterna gestalta musikens naturliga puls, andning och släktskap med dansen, som ju ofta är musikens självklara följeslagare. Det påminner f.ö. åtskilligt om kördirigenten Anders Öhrwall, som jag ofta hörde och – inte oviktigt – såg leda Adolf Fredriks Bachkör.

Efter avlagd examen hade jag möjligheten att spendera ett läsår i London. I första hand var det studier för gitarristen John Mills som lockade. Men han var ofta på turné. Under en sådan period sökte jag mig till lutenisten Nigel North. För honom spelade jag bl.a. samma stycke av Bach som jag hört Göran Söllscher spela fyra år tidigare. Jag fick förvisso värdefull hjälp, men det är framför allt Nigels skivinspelningar av Bachs verk för soloviolin och solocello, utgivna på 90-talet, som haft betydelse för mig. Hans sätt att spela ger en känsla av att musiken framförs “på gehör”, som hade han hört den spelas vid ett tidigare tillfälle och återgav den utifrån sin minnesbild. Han har också en förmåga att anpassa tempi efter instrumentets begränsningar utan att det upplevs som en kompromiss. Nigel North kan jag lyssna på i närmast terapeutiskt syfte, på samma sätt som jag kan titta på John Williams; de får det att verka så lätt!

Många violinister har såklart spelat in Sei Solo, det är ju deras standardrepertoar. Gidon Kremer har gjort det två gånger om. Men jag tycker nog att han överträffas av såväl Klara Hellgren som Cecilia Zilliacus, som båda gav ut sina versioner av d-moll-partitan under förra året, i lysande versioner dessutom. Sedan tidigare finns Mats Zetterqvists fina inspelning av det kompletta verket. På tidstrogna instrument har bl.a. Rachel Podger gjort hörvärda inspelningar. Men kanske att jag skulle utnämna Isabel Faust till min favorit. Hennes teknik tillåter henne att välja halsbrytande tempi när musiken så kräver. Hon tycks hitta precis rätt karaktär för var och en av de totalt 32 satserna. Och det var hon, som fick mig att våga spela den där tonen, som de flesta andra betraktar som ett korrekturfel av Bach; ett E i takt 7 av den allra första satsen. De flesta spelar Ess. Bach skrev E och Isabel spelar så, det räcker för att övertyga mig!

För kanske 12-13 år sedan satt jag i diplomjury på Kungl. Musikhögskolan, min dåvarande arbetsplats. Det var ett fantastiskt år, med sökande som bl.a. Jakob Koranyi. En hette Lisa Rydberg. Hon spelade Bach ackompanjerad av Gunnar Idenstam på tramporgel. Framförandet stack ut, av flera skäl. Ett par år senare utkom skivan Bach på svenska och jag vet fortfarande inte varför jag inte införskaffade den omgående. Lisa har dykt upp i olika sammanhang sedan dess och skapat sig en självklar plats i det svenska musiklivet, något som Gunnar redan hade. För bara ett par veckor gjorde jag äntligen slag i saken och beställde skivan. Nu har jag lyssnat och förbannat mig själv som inte unnat mig detta långt tidigare. Skivan har tio år på nacken och du som läser dessa rader har kanske upptäckt den för länge sedan. Men om inte: vänta inte utan beställ den nu genast! Här får du några av de allra mest tilltalande sidorna hos Bach (melodierna, dansen!) filtrerade genom två frimodiga ärkemusikanter.

Göran Söllscher har tjatat om den här skivan länge. Nu skall även jag börja göra det.

GOD JUL!

SMÅSTADEN UPPSALA

2017-09-28

Den må vara Sveriges fjärde största stad, men Uppsala känns i så många avseenden som en småstad, på gott och – mest – ont. Här tog det hundra år av debatterande innan man kunde skapa en politisk majoritet kring beslutet att bygga det konserthus som staden saknade. Givetvis bantades det ursprungliga förslaget och husets kapacitet är idag otillräcklig för många evenemang. Och trots att UKK:s verksamhet håller hög klass, framhålls dess existens som ett varnande exempel av lokala debattörer, inte sällan med argument som att huset “inte går med vinst” eller att det “stjäl resurser som hade kunnat gå till barnomsorg och äldrevård”. (En ekonom skulle sannolikt ganska lätt kunna visa att UKK ger makroekonomiska fördelar för hela regionen, vilket gynnar även de invånare som inte vill gå på konsert.)

Men ibland ser jag tecken på att Uppsala kanske håller på att bryta sig loss ifrån småstadsmentaliteten. Ett sådant är Bill Violas videokonst, som just nu visas i Domkyrkan. Vem som kläckte idén vet jag inte, men den vittnar om självförtroende och fingertoppskänsla i lyckad förening. Kombinationen av detta historiska byggnadsverk och det senaste inom konstvärlden hade varit en attraktion i vilken världsstad som helst. Ett besök rekommenderas, oavsett var Du bor!

ESA-PEKKA OCH JAG

2017-09-02

Den här bloggen har inneburit en möjlighet för mig att träna mig i konsten att uttrycka sig i skrift. Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Det innebär inte att jag inte har skrivit alls. I själva verket har jag lagt ganska många timmar på att färdigställa en text till min kommande Bach-skiva. I fredags gick manus och master iväg till fabriken, så nu kan jag äntligen släppa det.

Men jag har å andra sidan inte heller känt behovet av att skriva om någonting annat. Nu ikväll fick jag plötsligt en anledning. Tillfälligt barnledig kunde jag i lugn och ro slå mig ner framför TV:n och ta del av en konsert i SVT (var annars?) med Orchestre de Paris under ledning av Esa-Pekka Salonen. Musiken: Bela Bartoks “Konsert för orkester”.

Det fanns en tid då jag drömde om Esa-Pekka. Det var dessvärre inga angenäma drömmar. Upprinnelsen var ett engagemang med Filharmonikerna i Stockholm, det bör ha varit på det sena 1980-telet. På programmet stod ett tidigt verk av Anders Hillborg, “Worlds”. Stycket är minimalistiskt till sin karaktär, med monotona rytmiska figurer spelade av mallet-instrument som marimba och vibrafon. Vid några tillfällen avstannar allting och det enda som hörs är en evighetslång ton på elgitarr. Denna ton är så lång att för att det skall vara möjligt att spela den behöver man använda en manick som kallas E-bow. (När kommer Apple med sin i-Bow?). Det var min uppgift att spela den där tonen.

Min minnesbild är den att Esa-Pekka under repetitionerna aldrig var nöjd. “Gitarr för stark” eller “Gitarr för svag” löd instruktionerna från pulten. Oftast vet man ju med sig om man misslyckas med någonting, men som jag minns det kunde jag aldrig avgöra själv om tonen verkligen hade blivit för stark eller för svag. Det var en olustigt känsla.

I åratal efter det hände det att jag drömde om en ständigt missnöjd Esa-Pekka. (En annan dröm handlade om att jag befann mig på en orgelläktare i någon kyrka och förväntades framföra något stycke, som jag insåg att jag inte alls behärskade. Tror mig veta att många kolleger har plågats av liknande drömmar.)

Att åldras har uppenbara nackdelar. Men det har också sina fördelar. Numera drömmer jag inte om orgelläktare eller om en missnöjd Esa-Pekka. Jag kan därför se honom leda Orchestre de Paris och känna odelad uppskattning och tacksamhet; gentemot honom, orkestern, det fantastiska verket och för det faktum att det i Sverige 2017 ännu ges möjligt att ta del av konserter som denna i public service.

RIKTAD REKLAM

2017-05-19

Den 7 juni skall jag spela i Blekinge. Idag tittade jag på olika resealternativ.

Det ärt också så att jag prenumererar på DN i digitalt format. Nyss läste jag nyhetsrubrikerna. Dessa varvas med reklam. Jag må vara gammalmodig, men jag tycker att det känns som något av ett intrång, när jag bland reklamerbjudandena får tips om resor till Karlskrona/Ronneby med SAS.

Det är mycket möjligt att jag kommer att flyga med SAS till Karlskrona/Ronneby den 7 juni. Det är också mycket möjligt att jag kommer att avsluta min DN-prenumeration för att slippa denna riktade reklam.

MUSIKJOURNALISTIK I P1 KULTUR

2017-03-02

Här följer ett smakprov ur sändningen den 28 februari 2017. Det är hämtat ur ett uppsnack inför den stundande Grammisgalan. En expert, inlånad från grannkanalen P3, analyserar kategorin Årets Låt. Skall det bli Vi skall bada nakna på Sergels torg med Samir & Viktor, som tar hem grammisen, eller kanske Mellovinnaren med If I were sorry med Frans? Eller någon annan av de tio nominerade låtarna?

Ja, det här är alltså de nominerade låtarna i kategorin Årets Låt. Tina, vad säger de här låtarna om svensk musik just nu?

Ja, alltså, det ger ju en bild av vilka som har varit de allra största hitsen, skulle jag vilja påstå, alla de här låtarna är sådana som man har kunnat höra på radion väldigt mycket, de har varit högt upp på olika topplistor och särskilt också på streamingtjänsterna. Men det finns ju såklart mycket mer musik på scenen, som har varit väldigt bra under det här året också. Ja, en grej som jag reagerat på är att… liksom… psykrocken har fått ett uppsving här i Sverige med akter som till exempel Josefin Öhrn + The Liberation, men det ser man inte alls att det har registrerats av Grammisjuryn riktigt än, men det kanske kommer nästa år.

Sade du… psyk…?

Rock!

Vad är det för något?

Jamen det är rockmusik som har liksom lite mer psykadeliska inslag, det är mycket såhära… repetatativa… repetativa ackord, det… man… det är långa låtar, man tas med på en resa liksom och kan vara… väldigt många influenser från… från liksom orientalisk musik också, som ger lite såhär… som ger väldigt målande och psykadelisk känsla till den här rocken, som inte… den behöver inte vara så riffig nödvändigtvis.

Och varför tror du att Grammisjuryn har förbisett till exempel psykrocken?

Jamen det handlar om att det är ju… det är ju inte nödvändigtvis det man hör och det som man ser tydligast på topplistorna, skulle jag vilja påstå. Vi har ju otroligt stark tradition av popmusik här i Sverige och också för den delen den svenska hiphopen har ju verkligen etablerat sig också, så att det är ju tuff konkurrens!

Mmm. Det är tio låtar som är nominerade i den här kategorin och i andra kategorier är det bara fem. Vad beror det på?

Jag vet faktiskt inte, det får man nästan prata med Grammisjuryn om, jag har själv undrat. Men… men det har ju också… publiken får ju vara med och rösta på årets låt om jag inte är helt ute och cyklar här nu också, så då får de ju mycket att välja på här.

ÄLSKADE, ÄNGSLIGA SVT

2017-01-30

Jag ser inte jättemycket på TV och lyssnar inte överdrivet mycket på radio. Ändå har jag tappat räkningen över hur många gånger jag sett eller hört trailers för SVTs dramakomedi Bonusfamiljen, som hade premiär ikväll. Min lokaltidning hade dessutom berett plats på större delen av första sidan idag för att locka till läsning av ett reportage om inspelningen av serien. Det är uppenbart att SVT satsat väldigt mycket resurser på att propagera för denna produktion. Det ligger helt i linje med den utveckling som också innebär att man börjat visa skyltar med recensionsklipp från dagspressen, sådana man är van att se i bio-annonser. Tidningarna och TV-branschen hittar allt fler sätt att bekräfta varandra.

OK, det finns kanske inte så mycket att invända mot det. Om licenspengar genererar lyckade program, så är det väl bara bra om människor ges chansen att upptäcka dem också. Men i takt med att SVT utvecklat sina metoder för att locka tittare, har man också blivit sämre på att tala om vem eller vilka som är avsändare. Nyligen fick man högljudd kritik för att ha underlåtit att namnge de forskare, vilkas arbete ligger till grund för dramaserien Fröken Frimans krig. Den kritiken är såklart befogad, det borde vara självklart för ett public service-företag att vara tydliga med sådant i programmens eftertexter. Men kritiken borde vidgas att omfatta samtliga program!

2012 beslöt SVT att upphöra med synliga “hallåor”, programpresentatörer. Det väckte visst rabalder. Därför kunde en annan förändring äga rum lite i skymundan; Man övergick till att korta ner programmens eftertexter till ett minimum. Eftertexter finns förstås fortfarande, men de visas ofta så snabbt att man inte hinner läsa dem och dessutom passar man på att samtidigt visa information om kommande program. Detta är en medveten strategi baserad på mätningar, vilka visar att många människor väljer att zappa, byta kanal, medan eftertexterna visas. Och på SVT är man livrädd för att förlora tittare. Av ängslan för att vi skall hinna byta till Farmen, Keno-dragningen eller Lyxfällanavstår man ifrån att stolt förkunna vem som var den skickliga kostymtecknaren, vem som skrev musiken eller vem som svarade för fotot. Som vore man vilken kommersiell kanal som helst.

Ikväll missade jag början av Bonusfamiljen och skall avstå ifrån att recensera den. Men jag såg slutet och kunde konstatera att lika ivriga som SVT har varit att göra reklam för programmet, lika ovilliga var de att upplysa om vilka som gjort det.

Trots det måste man känna tacksamhet över möjligheten att se program som Alexander Ekmans magiska En midsommarnattsdröm från Kungl. Operan förra lördagen. En avigsida med att bo på landsbygden som jag är man inte så lätt kommer iväg till en föreställning som denna. Men tack vare public service fick jag möjligheten att uppleva den ändå!

BILDENS MAKT

2017-01-27

ANDERS BORG MISSTÄNKT FÖR MUTBROTT är första rubrik i Dagens Nyheters nätupplaga. Den illustreras av en bild på den förre finansministern, tittandes snett uppåt, som om han himlade med ögonen. Det är inte den typ av porträtt man skulle välja till sin FB-sida eller sitt CV. Bilden tycks föreställa någon som just ertappats med fingrarna i syltburken, en som är en smula förlägen eller rentav skamsen. Eller kanske någon som vädjar till högre makter? Av alla hundratals bilder på Anders Borg, som rimligtvis måste finnas i DNs bildarkiv, valde redaktören just denna. Det är förståeligt, men är det bra?

På sistone har jag börjat intressera mig för hur jag själv påverkas av bilder i nyhetsrapporteringen. Det började med ett franskt reportage i SVT om Ryssland och Putin. Jag överraskades av att den jämförelsevis nyanserade bild som gavs här – och då menar jag “bild” i såväl bildlig som bokstavlig mening – skiljde sig så radikalt från den man vant sig vid. Exempelvis fick man höra och se Putin resonera kring politiska spörsmål. Jag kan inte påminna mig att han någonsin framställts som den resonerande typen i den rapportering jag tagit del av. Bilder av Putin på hästryggen med bar överkropp eller med tunga vapen i hand har man däremot översköljts med. Hur har detta kommit att färga min, ja vår uppfattning om Ryssland?

Den svenska nyhetsrapporteringen må vara övervägande saklig, som rubriken om Anders Borg (han ÄR skäligen misstänkt för mutbrott), men inte bara texter utan också bilder utövar en påverkan på oss, troligen mer än vi anar. Att vara misstänkt för brott innebär som bekant inte att man är skyldig. Bilden på Borg förmedlar, tycker jag, känslan att skuldfrågan redan är avgjord. I tider, då pressens objektivitet och pressfriheten ifrågasätts och motarbetas å det grövsta på vissa håll, med USA som aktuellt och skrämmande exempel, blir det extra viktigt för medierna att avstå ifrån tendentiösa publiceringar. För annars är risken överhängande att representanter för verkligt obehagliga strömningar får vatten på sina kvarnar. Och det skulle kunna sluta hur illa som helst.

PS. Bilden på Anders Borg har nu bytts ut. Uppenbarligen var det fler än jag som hade synpunkter.